På sidan 131 i vårbudgeten återfinns en tabell över hur många människor mellan 20 och 64 år som är, har varit och förväntas vara beroende av "vissa ersättningssystem" (det vill säga bidrag) för sin försörjning mellan 2008 och 2020.
Att denna siffra år (som för övrigt inte inkluderar till exempel studerande) år 2020 förväntas uppgå till 980 000 personer väckte nyligen viss uppmärksamhet. Vad som däremot inte väckt lika stor uppmärksamhet är att motsvarande siffra för 2015 var 903 000 personer.
Då antalet individer i detta åldersintervall förra året uppgick till 5 664 000 personer, levde med andra ord närmare 17 procent av befolkningen i arbetsför ålder på bidrag. Av dessa är naturligtvis vissa fysiskt eller psykiskt inkapabla att arbeta, men i grova drag ger siffran en ganska bra fingervisning om den faktiska arbetslösheten. I bjärt kontrast till detta står den officiella arbetslösheten, som för närvarande uppgår till endast 7,7 procent.
Dessa bidrag finansieras med de skyhöga skatter som den minoritet av befolkningen som faktiskt arbetar betalar. Utöver detta försörjningsansvar får de förvärvsarbetande skattebetalarna naturligtvis även finansiera den offentliga sektorns övriga utgifter. Till dessa hör bland annat sjukvård, skola, pensioner, bistånd, medeltidsvärldar, kvacksalveri, FN-diplomaters lyxliv, stöd till vänsterextremister, bidragsfusk, intifador, bidrag till islamistiska föreningar och terrorrekrytering.
Det är av denna anledning den debattartikel av städföretagaren Rose-Marie Stedt Johansson som Expressen publicerade i måndags är så intressant. Stedt Johansson konstaterar krasst att många arbetslösa som erbjuds ett jobb helt enkelt väljer att inte ta det. Trots detta kan de uppenbarligen utan några större problem fortsätta inkassera de ytterst generösa bidrag som finansieras genom ett drakoniskt skattetryck.
Ett sådant system är varken rättvist eller solidariskt, ett sådant system är perverst. Vad som gör det hela ännu mer perverst är att debatten om de groteska missförhållanden som bland annat Stedt Johansson pekar på lyser med sin frånvaro. Detta samtidigt som debatten om skatteplanering och skatteflykt är både högljudd och i allra högsta grad levande.
Uppenbarligen anses det med andra ord vara mer förkastligt att försöka behålla de pengar man själv har arbetat ihop, än att tvinga andra att stå för sin försörjning då man själv är för lat för att ta ett jobb. Detta säger ganska mycket om vilken moraliskt korrupt ideologi socialismen är.
Läs även:
Motpol,
Eric Erfors
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
SR1
