Jag har varit minst sagt skeptisk till Åsa Romson ända sedan hon höll sitt famösa almedalstal 2014. Vad mer är, jag tycker genuint illa om Miljöpartiet som sådant, och skulle med glädje se detta parti åka ur riksdagen.
Detta kommer gissningsvis inte som någon överraskning för bloggens läsare, men det finns ändå goda skäl att vara väldigt tydlig med saken. Jag har, till skillnad från till exempel hummerknivsutdelande vänsterdemagoger, ingen som helst ambition att försöka ge sken av att jag drivs av omtanke av vare sig Miljöpartiet eller politikern Åsa Romson.
Detta väl sagt var det närmast olustigt att bevittna Miljöpartiets presskonferens tidigare idag. Vad det förment feministiska partiets valberedning lät meddela var i praktiken, de många försöken att rationalisera beslutet till trots, att man offrade Åsa Romson för de misstag Gustav Fridolins har gjort sig skyldig till.
Vad som gör detta ännu mer anmärkningsvärt är att det i mångt och mycket var partiledningens oförmåga att hantera just antifeministiska krafter som till slut ledde till att valberedningen blixtinkallades för att utvärdera språkrörens ställning. Att deras lösning på partiets problemet då blev att utse det kvinnliga språkröret till syndabock för det manliga språkrörets misstag vittnar om en magnifik tondövhet.
När det så blev Gustav Fridolins tur att kommentera valberedningens beslut föreföll han lika belåten som en katt som precis bitit huvudet av en småfågel. Det fanns inget spår av vare sig ödmjukhet eller omtanke om Romson i den utläggning han höll. Vad vi fick se var i stället den hänsynslösa och kalkylerande maktspelare som gissningsvis allt fler nu misstänker har dolt sig under Fridolins pojkaktiga yttre hela tiden.
Miljöpartiets försök till krishantering har därmed bara cementerat bilden av ett parti präglat av sunkiga attityder, ett parti fjärran från det gäng av maktkritiska altruister man gör allt för att framställa sig själva som. Att detta dessutom sker samtidigt som Vänsterpartiet utnyttjar ett väldigt mänskligt snedsteg för att rensa ut riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh är talande.
Det misstag man nu gör allt för att blåsa upp är gissningsvis bara ett praktiskt svepskäl för partiledningen. Man har länge velat bli av med Kakabaveh, och ser nu sin chans att avpollettera henne med hedern i behåll. Detta till synes för att Kakabaveh, till skillnad från resten av sitt parti, står upp för kvinnors rättigheter även när det verkligen gäller.
Vänstern har väldigt skickligt lyckas sätta bilden av sig själv som moraliskt förmer än högern. Denna bild är dock endast en bild, ingenting annat. Skrapar man på ytan finner man i stället påfallande ofta att vänstern är moraliskt korrupt. För att krossa vänsterns viktigaste politiska verktyg, nämligen dess problemformuleringsprivilegium, måste detta uppmärksammas om och om igen.
Läs även:
Motpol, HAX
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, Exp3
