2016-05-10

När verkligheten kom till Saltsjö-Boo

Det är inte utan att det är med minst sagt väldigt blandande känslor jag tar del av de upprörda röster som ett påtänkt hem för ensamkommande väcker bland de boende i Saltsjö-Boo.

Som en varm anhängare av decentralisering och kommunalt självbestämmande finner jag det faktum att kommuner och lokalsamhällen nu tvingas betala priset för den monumentalt oansvariga politik som förts på riksnivå pervers. Saken kan därmed förefalla vara tämligen enkel, men när det kommer till samhällen som Saltsjö-Boo är helheten i regel betydligt mer komplex.

Det var gissningsvis ytterst få Boobor som opponerade sig mot Fredrik Reinfeldt då han höll sitt famösa öppna era hjärtan-tal. Många av dem ansåg gissningsvis att detta var något som inte hade med dem att göra över huvud taget. Vad mer är, det är ingen särskilt långsökt gissning att påfallande många av tankesmedjorna Migros och Fores företrädare bor på platser som just Saltsjö-Boo.

Ej heller är det någon långsökt gissning att få av de Boobor som nu klagar opponerat sig mot Svenskt näringsliv då Stefan Fölster och andra företrädare för organisationen publicerat den ena oseriösa debattartikeln efter den andra. Därtill är det definitivt ingen långsökt gissning att flera av dem har investerat i de svågerkapitalistiska företag som idag tjänar storkovan på de senaste årens migrationspolitik.

När nu denna politik nu gör avtryck i deras egen ytterst tillrättalagda och påkostade vardag sparkar emellertid många av dem plötsligt bakut. Detta trots att avtrycket i fråga är försumbart jämfört med det avtryck som Fredrik Reinfeldt och andra svenska politikers ambitioner att leka humanitär stormakt för andra människors pengar lämnat i många andra kommuner.

Att detta kunnat ske utan att någon seriös debatt om saken har förts utanför underjordiska kanaler, beror dock inte bara på storhetsvansinne, egoism, hyckleri och insikten att såväl problem som kostnader förhållandevis lätt kan dumpas på fattiga landsbygdskommuner. En minst lika bidragande orsak är den epidemi av kompromisslös idealism som allt sedan 70-talet härjat i Sverige.

Statsvetaren Björn Östbring skrev nyligen i en mycket läsvärd text om migrationsfrågan att konfliktlinjen idag går mellan två grupperingar han väljer att kalla för kosmopoliter respektive medborgare. I sin text lyfter han fram Centerpartiets Johanna Jönsson som exempel på en företrädare för den förra grupperingen.

I texten berättas om hur Jönsson själv ser på politiska uppvaknande. Talande nog skedde detta i sann generation curling-anda efter att hon sett två filmer, varav den ena en actionrulle av Quentin Tarantino. I samband med detta blev hennes vilja att förändra världen så starkt att hon bestämde sig för att kandidera till riksdagen.

Det hela framstår som satir, men orden som återges i Östbrings text är Jönssons egna. Det är till synes, åtminstone om vi utgår från att hon faktiskt talar sanning, de starka känslor som ett par Hollywoodfilmer väckte inom henne som ligger till grund för hennes krav på fri invandring och vägran att erkänna de många målkonflikternas existens.

Östbrings misstag är enligt mig att benämna denna grupp kosmopoliter. Dess företrädare älskar förvisso att resa till New York, Cannes och Barcelona, men de lär inte förta särskilt många resor till Addis Abeba eller Ouagadougou. De omfamnar måhända det ljuva livet i Dubai och Abu Dhabi, men de lär knappast drömma särskilt ofta om ett besök i Baghdad eller Kabul.

Den grupp Östbring benämnar kosmopoliter är i själva verket rationalister. De är övertygade om den sociala ingenjörskonstens förträfflighet och effektivitet, men vägrar att ta in kulturens betydelse. De är så övertygade om sina värderingars universalitet att de inte förmår ta till sig någonting så grundläggande som att den som invandrat i regel inte övergett hemlandets värderingar vid gränsen.

Föreställningar som dessa är inte bara något som utmärker politiker och debattörer som Jönsson, de genomsyrar (om än i något mindre extrem form) även hela det svenska samhället. När den bistra verkligheten gjort sig mer och mer påmind har man därför inte förmått hantera situationen. I stället har man skyllt på klassklyftor, förklarat att strukturell rasism ligger bakom problemen, et cetera.

Men trots att uppfinningsrikedomen när det kommer till att hitta bortförklaringar inte känt några gränser har kejsaren hela tiden inte desto mindre varit naken. Att det är först nu ett yrvaket Sverige så sakteliga börjar komma till insikt om detta säger väldigt mycket om hur farlig och destruktiv den blinda rationalismen egentligen är.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1