I en närmast outhärdligt hemsk artikel i Aftonladet berättas idag om hur fyra marockanska "gatubarn" i januari bröt sig in i en villa, tog strypgrepp på en 88-årig kvinna, länsade hennes hem på värdesaker och brutalt slet av henne de ringar hon hade på sina fingrar. Två av dem står nu inför domstol, de två övriga är (åtminstone enligt artikeln) inte straffmyndiga och omfattas därför inte av åtalet.
För de påstått minderåriga väntar gissningsvis endast sociala insatser, vilka dessutom i praktiken lär vara helt frivilliga för dem. Vilken påföljd som väntar de åtalade vet vi ännu inte, men vad vi har all anledning att misstänka är att straffen kommer vara såväl lindriga som helt ur fas med det allmänna rättsmedvetandet.
Det är lätt att tappa fattningen inför grymhet som denna, och faktum är att vi kanske också borde tappa fattningen. Skulle någon utan talets gåva nu använda något olämpligt epitet om marockanerna kommer vederbörande säkerligen att få sina fiskar varma, men det är kanske hög tid att börja problematisera denna företeelse.
Den som lägger större vikt på vilka epitet som används för att beskriva förövarna än på den ångest den 88-åriga kvinnan enligt artikeln fortfarande känner, väljer också att göra ytterst märkliga prioriteringar. Detta skulle med fördel kunna tolkas som ett utslag av en minst sagt tveksam moralisk kompass.
Dessa våldsbrottslingar kommer inte avskräckas av ungdomsvård, samtal med socialtjänsten eller något abstrakt hot om skadeståndskrav eller samhällstjänst. De verktyg den svenska kriminalvården har att arbeta med i fall som dessa är inte i närheten av att vara vare sig anpassade eller tillräckliga för den verklighet den nu allt oftare har att hantera.
Att unga marockaner tillåtits leva som hemlösa i Sverige utan att samhället i praktiken ingripit mot detta är i sig ett utslag av häpnadsväckande kravlöshet, alldeles oavsett om det är marockaners, svenskars, barns eller 88-åringars väl och ve man prioriterar. Att man därtill inte lyft ett finger för att ge rättsväsendet de verktyg det behöver för att stävja den brottslighet många av dem gör sig skyldiga till är ett svek av astronomiska proportioner.
Parallellt med att debattörer (bosatta på adresser där bostadspriserna effektivt håller den mångkultur de ständigt bedyrar sin kärlek till långt borta) har raljerat om Netflixabonnemang, priset på vin och brinnande julgranar, är det personer som den 88-åriga kvinnan som fått betala priset för den monumentala kravlöshet och naivitet det svenska etablissemanget år efter år har visat prov på.
Detta är ett närmast obeskrivligt underbetyg till de politiker som har styrt Sverige under de senaste åren. Det är också ett gigantiskt underbetyg till alla de journalister som haft som jobb att granska dessa politiker, men som i stället då allting var som mest urspårat snarare såg det som sitt uppdrag att granska folket och att skydda politikerna från kritik.
Att många av de politiker som låtit detta ske fortfarande har mage att högstämt predika moral och så kallad värdegrund för folket är minst sagt magstarkt. Någon djävla ordning får det vara, även i ett dårhus.
