Att åsiktskorridoren till slut rasade som det fuskbygge den var innebar givetvis en stor förbättring till det bättre. Formerna för processen tenderar emellertid med jämna mellanrum att fylla mig med en viss avsmak.
Politiker som Mehmet Kaplan och Yasri Khan satt länge säkert. De granskades inte av journalister, och de debattörer som påpekade det orimliga i deras förehavanden misstänkliggjordes eller smutskastades. När denna denna linje abrupt övergavs följde detta tätt inpå att regeringen efter en lång tid av verklighetsförnekelse under hösten till slut blev så illa tvungen att lägga om politiken.
Det var först efter denna panikslagna politiska handbromsvändning som namnkunniga journalister och samhällsdebattörer började skriva om de problem, målkonflikter och stora offentliga utgifter som åratal av politisk verklighetsflykt hade lett till. Man insåg plötsligt, närmast över en natt, att många av de debattörer man ägnat åratal åt att smutskasta och demonisera haft rätt hela tiden.
Detta var dock inget man hade för avsikt att erkänna. Efter att ograciöst ha hoppat på tåget i farten agerade man som om man under ordnade former gått på redan vid startstationen. De många åren av förnekelse och plump smutskastning valde man att rationalisera bort fullständigt. Det är svårt att läsa ett reportage som Kvällspostens "Hatet mot svennarna" utan att påminnas om detta.
Det i grunden både läsvärda och angelägna reportage tenderar närmast att framstå som opportunt och falskt. Inte för vad som står i det, men för när det publiceras. Vad som står i reportaget är välkänt för alla insatta och publiceringen borde ha skett redan för flera år sedan, men så sent som 2015 vore en text som denna praktiskt taget otänkbar. Hade däremot exakt samma text då återfunnits i alternativmedia hade varken indignationen den gav upphov till eller smutskastningen av publikationen och textförfattaren känt några gränser.
Någonting liknande kan sägas om den signerade ledare i DN i vilken Erik Helmerson nyligen tämligen bryskt avfärdade Soraya Posts och Hans Caldaras anklagelser om att förbudet mot att tigga och samla burkar under Eurovisionfirandet i Kungsträdgården skulle vara rasism. Helmerson har fått mycket beröm för sin text, men själv finner jag den på många sätt problematisk.
I texten baserar Helmerson sin argumentation på att samma regler måste gälla för alla, vilket naturligtvis en utmärkt ledstjärna. Problemet med detta är bara att föreställningen att samma regler för alla och likhet inför lagen är någonting som inte bör gälla har genomsyrat samhällsdebatten de senaste åren.
I stället har man argumenterat för "positiv särbehandling" och vad som i praktiken varit särlagstiftning. Man har krävt större respekt för islam än för kristendomen. Man har krävt att invandrare som beter sig illa eller bryter mot lagen skall straffas lindrigare än svenskar. Man har krävt att den grupp som på nyspråk kallas "EU-migranter" inte skall straffas då denna ockuperar mark. Et cetera.
Ironiskt nog har kraven på olikhet inför lagen motiverats med att förslagen påstås garantera "alla människors lika värde". Bakom denna lika tomma som oförklarade fras har vilka självmotsägelser som helst tillåtits gömma sig, utan att några följdfrågor någonsin har ställts.
En plötslig hänvisning till att samma regler måste gälla för alla innebär därmed ett ganska abrupt brott mot den linje som gällt tidigare. Vad mer är, Helmersons argumentation vore precis lika giltig om föremålet för denna hade varit ett generellt tiggeriförbud, komplett med stränga straff för den som bryter mot det. Ett sådant förslag hade dock knappast resulterat i en DN-ledare som avfärdade de ofrånkomliga rasismanklagelserna med en hänvisning till att reglerna gällde lika för alla.
Faktum är att arrangörernas beslut att förbjuda tiggeri i Kungsträdgården bör problematiseras av den enkla anledningen att dessa så markant avviket från de regler som gäller i samhället i stort. Tiggarna från Rumänien och Bulgarien är idag ett stående inslag i den svenska stadsbilden. De sitter utanför alla välbesökta affärer, de utgör ofta ett direkt enerverande inslag på stationer och perronger och de drar sig inte för att gå in på restaurangernas uteserveringar och tigga av de betalande gästerna.
Den som uttalar irritation över detta får kallt räkna med att bli rejält misstänkliggjord och påhoppad. När det kommer till det kändistäta Eurovisionsfirandet och allt vad detta betyder för besöksnäringen gäller dock plötsligt helt andra regler. Detta gör också Helmersons specifika hänvisning till att samma regler skall gälla för alla högt problematisk.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
SvD1,
Exp1
