Sveriges nationaldag står för dörren, och runtom i landet förbereder man sig därför nu frenetiskt för att i internationalismens tecken högtidlighålla det utländska. Självutplånande tal skall skrivas, rasifierade konferencierer skall bokas, crossovers mellan hiphop och folkmusik skall arrangeras och Facebooktrollningar omsorgsfullt designade att så split mellan människor skall koordineras.
Om inget väldigt oväntat händer kommer det hela traditionsenligt att bli en påfallande konstlad tillställning. Den som väljer att följa det hela lär snart bli varse att så gott som ingen av de inblandade förmår att uppbåda någon egentlig entusiasm inför mötet mellan spelmanslaget från Dalarnas allmogemusik och den 18-årige rapparen från Husby, de lätt neurotiska leendena och de aningen för nervösa applåderna till trots.
Då min egen entusiasm inför nationaldagen praktiskt taget uteslutande bottnar i det faktum att jag just nu verkligen behöver en långhelg, har jag full förståelse för den utbredda likgiltighet som omgärdar denna dag. Vad jag däremot finner underligt är hur många svenska frihetliga som aktivt ställer sig bakom de neurotiska etablissemangstankegångar måndagens pliktskyldiga ritualer kommer vara ett utlopp för.
Gissningsvis bottnar deras skepsis för det svenska i deras dåliga erfarenheter av den stora och klåfingriga svenska staten. Nationen (det vill säga folket) och staten är emellertid i grund och botten två helt skilda företeelser, även om de båda orden idag (egentligen felaktigt) används som synonymer för varandra.
I förlängningen innebär detta att det är fullt möjligt att på en och samma gång älska den svenska nationen och förespråka den svenska statens omedelbara avskaffande, utan att dessa bägge uppfattningar står i motsättning till varandra. Detta betyder inte på något sätt att man som frihetlig bör älska den svenska nationen eller kulturen, men väl att man som renlärig libertarian mycket väl kan göra det.
När tongivande svenska libertarianer de senaste åren uttalat sig om saken har det emellertid varit helt annat ljud i skällan. Deras fördömanden av alla som inte delat deras syn på mångkulturalismen har osat av svavel, och i denna kamp har de ironiskt nog inte för en sekund dragit sig för att alliera sig med de mest ångvältsrationalistiska av socialistiska statskramare.
Den traditionsenliga svenska nationaldagsneurosen bör inte överdramatiseras. Det står trots allt var och en fritt att delta i den, och att tiga ihjäl de debattörer som på måndag kommer slå knut på sig själva är ett betydligt mer värdigt sätt att bemöta dem på än att offentligt ventilera sin ilska över deras rätt pinsamma sätt att utnyttja sin grundläggande rätt till yttrandefrihet.
Samtidigt bör man vara på det klara med att deras budskap också är överhetens budskap. På många sätt handlar mångkulturalismens vara eller icke-vara om rätten till att välja gemenskap. En ganska självskriven frihetlig linje i denna fråga är att det bör stå var och en fritt att välja sin gemenskap (eller avsaknad av sådan), oavsett om denna i första hand är svensk, socioekonomisk, kosmopolitisk, ideologisk, arabisk, eller religiös.
Den socialistiska och kollektivistiska människosyn som i och med mångkulturalismen har flyttat fram sina positioner ytterligare, har emellertid väldigt lite till övers för individens rätt att själv välja sin gemenskap. Mångkulturalismen har med andra ord inneburit att staten ännu en gång flyttat fram sina positioner på individens bekostnad.
Den cirkus som utspelar sig i Sverige den 6 juni varje år är en symboliskt laddad påminnelse om detta. Att namnkunniga debattörer under frihetlig flagg i denna fråga har ställt sig på kollektivismens och statens sida har de gissningsvis också fått rätt många potentiella libertarianer att söka sig någon annanstans
Läs även:
Klaus Bernpaintner
SVT1
