I artikeln "Cheferna som tjänar mest i biståndsbranschen" listar DN idag vilka Sveriges 10 betalda biståndsarbetare är, och hur mycket skattebetalarna och andra bidragsgivare varje månad betalar dessa i lön (mellan 97 000 143 500 kr).
Den som googlar på namnen i artikeln erhåller direkt ett flertal intressanta resultat. Två av biståndspamparna tycks förvisso knappt ha gjort några avtryck över huvud taget, men resterande har lämnat åtskilliga avtryck i form av utspel, debattartiklar och färgstarka politiska karriärer.
Anneli Rogeman, VD för biståndsorganisationen We effect, anser till exempel med en huvudstadsbos närsynthet att "det är bra att det finns tiggare i Stockholm idag", då dessa utgör en påminnelse om fattigdomen i världen. Därtill oroas Rogeman av det faktum att biståndspengar går till att finansiera den svenska migrationspolitiken.
Oron för minskade biståndsutbetalningar går som en röd tråd genom även flera av de andra biståndshöjdarnas utspel. 2015 varnade Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka för att en minskning av det svenska utrikesbiståndet skulle få "katastrofala följder". Året dessförinnan skrev bland andra svenska Världsnaturfondens Håkan Wirtén om sin oro för "den tilltagande urholkningen av det svenska biståndet".
Biståndsorganisationen Swedfunds VD Anna Ryott ägnar sig inte bara åt att tillsammans med det det famösa nätverket Oss alla förneka invandringens kostnader eller att försöka karaktärsmörda Tino Sanandaji. Som Sveriges högst betalda biståndspamp säger hon sig också brinna för att utrota fattigdomen.
Därtill har vi den i sammanhanget udda fågeln Yves Leterme. 2007 fylldes svenska tidningar av artiklar om denne flamländare med det påtagligt franska namnet. Leterme hade detta år rent tekniskt vunnit ett parlamentsval, men det var framför allt den regeringskris som följde på denna "valseger" som föranledde de många nyhetsartiklarna.
I dessa utmålades Leterme i regel som både kontroversiell och en splittrande faktor, och hans raljanta uttalande om de ekonomiskt underordnade franskspråkiga belgarnas ovilja att lära sig flamländska återgavs i den ena artikeln efter den andra. Sju år senare utnämndes han inte desto mindre till generalsekreterare för den i huvudsak svenskfinansierade biståndsorganisationen Idea.
I fallet Leterme är det framför allt hans snabba omvandling från nästan-populist till överstepräst i värdegrundskyrkan som gör hans nuvarande status som svensk biståndspamp uppseendeväckande. I fallet med de övriga är det emellertid någonting helt annat som skaver.
De högbetalda biståndspamparna tycks omsorgsfullt odla bilden av sig själva som solidaritetens fanbärare, men den förmenta solidaritet de ägnar sina dagar åt är en "solidaritet" med andra människors pengar. Vad mer är, i gengäld plockar de ut löner i en storleksordning mannen på gatan bara kan drömma om.
Av denna anledning blir deras appeller om ett fortsatt okontrollerat flöde av biståndspengar inte trovärdiga. Det är svårt att inte drabbas av misstanken att vad de i första hand oroar sig för är att minskningar av biståndet skall gå ut över deras och deras kollegors karriärer och höga levnadsstandard.
DN1,
DN2
