Den förtroendekris för etablissemanget som idag präglar politiken i åtskilliga västländer beskrivs ofta i termer av en kris för demokratin och en våg av populism. Det vore oriktigt att avfärda dessa beskrivningar som helt igenom felaktiga, men båda beskrivningarna är i mångt och mycket i första hand ett symptom på den etablissemangshybris som har orsakat företeelsen i fråga.
Jag har på sistone i ett flertal texter skrivit om rationalism versus empirism. Denna idag ofta förbisedda konfliktdimension är i mitt tycke inte bara en av de intressantare, den är dessutom påfallande ofta den pusselbit som saknas då ovan nämnda förtroendekris analyseras.
Empirismen är den skotska upplysningens idétradition och går i korthet ut på skapa största frihet för samhället att utvecklas organiskt, det vill säga med minimal inblandning från maktens sida. Rationalismen är empirismens antites och förespråkar i stället detaljstyrning, i tron att detta kommer åstadkomma betydligt bättre resultat så länge detaljstyrningen i fråga är till sin natur är rationell.
Varför empirismen enligt mig är vida överlägsen rationalismen har jag redogjort för bland annat här. I korthet kan empirismen sägas ha gett oss den industriella revolutionen och marknadsekonomin, samtidigt som rationalismen ständigt överskattat politikers förmåga att centralplanera fram det perfekta samhället – och därför gett oss det ena misslyckade politiska experimentet efter den andra.
Politiken i västvärlden är idag en blandning av empirism och rationalism. Något förenklat kan sägas att man gett empirismen tillräckligt stort utrymme att skapa ett förhållandevis stort välstånd, vilket sedan i stor utsträckning går till att bekosta de rationalistiska projekt som partipolitiken kretsar kring. Skulle empirismen idag ges större utrymme skulle välståndet öka, men då detta per definition också skulle minska politikernas makt återfinns en sådan utveckling väldigt sällan på den politiska dagordningen.
Det är här förtroendekrisen för det politiska etablissemanget kommer in i bilden. Rationalismen har länge varit en valvinnare av den enkla anledningen att dess skenbart rationella budskap ofta låter väldigt bra, och dessutom passar den representativa demokratins mediala logik utmärkt.
Detta har hämmat såväl den kulturella som den tekniska och ekonomiska utvecklingen, men då sambandet inte varit särskilt tydligt för väljarna och då man ändå (tack vare de kvarvarande inslagen av empirism) haft tillväxt har makthavarna länge kommit undan med detta. Att så längre ej är fallet beror på att de drabbats av hybris.
Man har glömt bort att de rationalistiska projektens finansiering är beroende av att empirismen ges ett visst svängrum. I stället har man, precis som Robespierre, Marx och Lenin, hemfallit åt det storhetsvansinne den ohejdade övertygelsen att det perfekta samhället kan planeras fram på rationell väg innebär.
Ett av de mer uppenbara exemplen på detta är EU. Inte den handelsunion projektet började som, utan dagens union med det uttalade målet om mer och mer överstatlighet. Man kör över folkviljan, man driver igenom valutaunioner och man antar tioårsplaner i en fåfäng förhoppning om att detta skall göra unionens ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. Allt detta utan att för ett ögonblick låta sig avskräckas av den vrede man väcker eller de katastrofala följder denna politik får.
EU är emellertid inte det enda exemplet. Man har på rationella grunder kommit till slutsatsen att kön endast är sociala konstruktioner, varpå man dragit slutsatsen att skillnaderna i mäns och kvinnors livsval är ett problem som bör åtgärdas på politisk väg. Man har därtill på rationella grunder kommit fram till att nationalstaterna är otidsenliga och därför dödförklarat dessa.
I stället sätter man på rationella grunder sin tro till en designerideologi vid namn multikulturalismen, för vilka empiriska belägg saknas, men som ser väldigt bra ut på pappret. På rationella grunder väljer man därtill att politisera utbildningsväsendet, att upphöja identitetspolitiken till norm i samhället, och så vidare.
Till skillnad från i fallet med tidigare omläggningar av politiken i mer och mer rationalistisk riktning har detta inte varit folkligt förankrat. Man har själva blivit så förblindande av de rationalistiska argumenten att man, med en ångvälts finess och fingertoppskänsla, valt att driva igenom dessa reformer i förvissningen om att resultaten kommer rättfärdiga det hela i efterhand. I stället har man å det grövsta alienerat stora väljargrupper.
Inför denna alienation har man varit därefter varit fullständigt oförstående. Den sunda reaktionen på denna hade varit självkritik, men i stället har man svarat med att idiotförklara och grovt misstänkliggöra breda folklagar. Detta har förstärkt alienationen, varpå politikerna svarat med ännu mer arrogans, och så vidare.
Om makthavarna vill bryta denna onda cirkel måste de visa prov på lite ödmjukhet, ta ett steg tillbaka och backa de värsta rationalistiska excesserna. Framför allt måste dock kunskapen om empirismen och dennas fördelar bli mer allmänt kända. Så länge kunskapen om empirismen förblir låg kommer rationalismens sirensång också fortsätta utöva sin förrädiska lockelse.
Läs även:
Megan McArdle
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Exp1
