2016-06-27

Om brexit och orsakerna till etablissemangets förtroendekris

Den förtroendekris för etablissemanget som idag präglar politiken i åtskilliga västländer beskrivs ofta i termer av en kris för demokratin och en våg av populism. Det vore oriktigt att avfärda dessa beskrivningar som helt igenom felaktiga, men båda beskrivningarna är i mångt och mycket i första hand ett symptom på den etablissemangshybris som har orsakat företeelsen i fråga.

Jag har på sistone i ett flertal texter skrivit om rationalism versus empirism. Denna idag ofta förbisedda konfliktdimension är i mitt tycke inte bara en av de intressantare, den är dessutom påfallande ofta den pusselbit som saknas då ovan nämnda förtroendekris analyseras.

Empirismen är den skotska upplysningens idétradition och går i korthet ut på skapa största frihet för samhället att utvecklas organiskt, det vill säga med minimal inblandning från maktens sida. Rationalismen är empirismens antites och förespråkar i stället detaljstyrning, i tron att detta kommer åstadkomma betydligt bättre resultat så länge detaljstyrningen i fråga är till sin natur är rationell.

Varför empirismen enligt mig är vida överlägsen rationalismen har jag redogjort för bland annat här. I korthet kan empirismen sägas ha gett oss den industriella revolutionen och marknadsekonomin, samtidigt som rationalismen ständigt överskattat politikers förmåga att centralplanera fram det perfekta samhället – och därför gett oss det ena misslyckade politiska experimentet efter den andra.

Politiken i västvärlden är idag en blandning av empirism och rationalism. Något förenklat kan sägas att man gett empirismen tillräckligt stort utrymme att skapa ett förhållandevis stort välstånd, vilket sedan i stor utsträckning går till att bekosta de rationalistiska projekt som partipolitiken kretsar kring. Skulle empirismen idag ges större utrymme skulle välståndet öka, men då detta per definition också skulle minska politikernas makt återfinns en sådan utveckling väldigt sällan på den politiska dagordningen.

Det är här förtroendekrisen för det politiska etablissemanget kommer in i bilden. Rationalismen har länge varit en valvinnare av den enkla anledningen att dess skenbart rationella budskap ofta låter väldigt bra, och dessutom passar den representativa demokratins mediala logik utmärkt.

Detta har hämmat såväl den kulturella som den tekniska och ekonomiska utvecklingen, men då sambandet inte varit särskilt tydligt för väljarna och då man ändå (tack vare de kvarvarande inslagen av empirism) haft tillväxt har makthavarna länge kommit undan med detta. Att så längre ej är fallet beror på att de drabbats av hybris.

Man har glömt bort att de rationalistiska projektens finansiering är beroende av att empirismen ges ett visst svängrum. I stället har man, precis som Robespierre, Marx och Lenin, hemfallit åt det storhetsvansinne den ohejdade övertygelsen att det perfekta samhället kan planeras fram på rationell väg innebär.

Ett av de mer uppenbara exemplen på detta är EU. Inte den handelsunion projektet började som, utan dagens union med det uttalade målet om mer och mer överstatlighet. Man kör över folkviljan, man driver igenom valutaunioner och man antar tioårsplaner i en fåfäng förhoppning om att detta skall göra unionens ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. Allt detta utan att för ett ögonblick låta sig avskräckas av den vrede man väcker eller de katastrofala följder denna politik får.

EU är emellertid inte det enda exemplet. Man har på rationella grunder kommit till slutsatsen att kön endast är sociala konstruktioner, varpå man dragit slutsatsen att skillnaderna i mäns och kvinnors livsval är ett problem som bör åtgärdas på politisk väg. Man har därtill på rationella grunder kommit fram till att nationalstaterna är otidsenliga och därför dödförklarat dessa.

I stället sätter man på rationella grunder sin tro till en designerideologi vid namn multikulturalismen, för vilka empiriska belägg saknas, men som ser väldigt bra ut på pappret. På rationella grunder väljer man därtill att politisera utbildningsväsendet, att upphöja identitetspolitiken till norm i samhället, och så vidare.

Till skillnad från i fallet med tidigare omläggningar av politiken i mer och mer rationalistisk riktning har detta inte varit folkligt förankrat. Man har själva blivit så förblindande av de rationalistiska argumenten att man, med en ångvälts finess och fingertoppskänsla, valt att driva igenom dessa reformer i förvissningen om att resultaten kommer rättfärdiga det hela i efterhand. I stället har man å det grövsta alienerat stora väljargrupper.

Inför denna alienation har man varit därefter varit fullständigt oförstående. Den sunda reaktionen på denna hade varit självkritik, men i stället har man svarat med att idiotförklara och grovt misstänkliggöra breda folklagar. Detta har förstärkt alienationen, varpå politikerna svarat med ännu mer arrogans, och så vidare.

Om makthavarna vill bryta denna onda cirkel måste de visa prov på lite ödmjukhet, ta ett steg tillbaka och backa de värsta rationalistiska excesserna. Framför allt måste dock kunskapen om empirismen och dennas fördelar bli mer allmänt kända. Så länge kunskapen om empirismen förblir låg kommer rationalismens sirensång också fortsätta utöva sin förrädiska lockelse.

Läs även:
Megan McArdle
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

9 kommentarer:

  1. En krönikör verkar få ca 10 000 kr per alster.
    Jag tycker du hör till de duktigare och definitivt de klokare.
    Med den måttstocken hoppas jag att du har en månadslön på någonstans runt 250 000 kr.
    Det känns dock lite lågt med tanke på vad en del stollar tjänar på till exempel Aftonbladet, så ta inte illa upp.

    SvaraRadera
  2. Väldigt bra formulerat. Tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  3. Amen. Tyvärr tror jag inte makthavarna ens har begåvning nog att förstå din analys.

    SvaraRadera
  4. Har föga att tillägga, bara beröm. Vi ser ett av internets vassaste tangentbord.

    Tack för sambandet mellan "Empirism - välstånd - rationalism - politiker."
    Borde vara uppenbart, men många styrande kommer nog inte ut i friska luften tillräckligt ofta.

    Som Mark Blyth säger i en intervju i Grekland för någon dag sedan "If at the end of the day the EU and the Euro are not actually improving the lives of the majority of people, what is it for? That's the question they've got no answer to."

    SvaraRadera
  5. Hej.

    En ovetenskaplig observation om rationalism:

    Tanken att du i en hel befälskedja kan skicka fullt korrekt information om faktiska villkor och förhållanden på den specifika platsen till den högsta beslutande funktionen, och sedan få order tillbaka som är relevanta och praktiskt genomförbara är lika ineffektivt i en civil organisation i fredstid som det är i en militär dito i fält.

    Vad som behövs är ett förtroende från den högsta ledningen att utföraren av order på plats är den som bäst avgör hur måluppfyllelse skall ernås, och om så är möjligt givet förutsättningar.

    Eftersom den metoden dels öppnar för godtycke och olika tillämpningar av allmänna regler inom offentlig förvaltning samt omfördelar makten i en organisation på ett för den ytterst ansvarige obehagligt sätt för det irrationella rationalitetstänkandet.

    Varifrån kommer sådant förtroende som är nödvändigt för att ledningen skall låta mannen på platsen avgöra hur orderna skall utföras?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  6. Vill bara instämma i hyllningskören, det är en lisa för själen att för en gångs skull få sig till livs texter på svenska av sådan kvalitet som dina blogginlägg.

    SvaraRadera
  7. Jag sällar mig till hyllningskören. Tycker att din distinktion är väldigt användbar.

    Vill dock som vanligt krångla till det och ställa frågan om det finns motexempel? Finns det fall då rationalism fungerat väldigt bra? Och omvänt, finns det fall då empirism fungerat väldigt dåligt?

    Även om några sådana exempel skulle finnas tycker jag att tumregeln verkar hålla. Men det kan ändå vara bra att veta något om gränserna för en teori.


    / underhunden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har svårt att på rak arm komma på några sådana exempel, men det betyder givetvis inte att det inte finns några. Att praktiskt taget alla styren i väst sedan länge varit blandformer av rationalism och empirism komplicerar det hela ytterligare. USA började till exempel som en ganska renodlad empiristisk statsbildning men tog efter bara 13 år ett stort steg i rationalistisk riktning i och med Alexander Hamiltons nya konstitution. Dagens progressiva strömningar, som lett till en socialist som Sanders med amerikanska mått mätt exceptionella framgångar, vittnar om hur man idag fjärmar sig från revolutionens ideal i rekordtakt.

      Värt att notera är väl dock att kommunismen har varit det mest extrema exemplet på rationalism, och resultaten av denna ideologi får idag sägas vara väldigt väldokumenterade.

      Rationalismen kan dock ge till synes goda resultat på kort sikt. Blåser man till exempel upp en börsbubbla upplevs effekterna av detta som positiva så länge bubblan inte brister. Problemet är att den förr eller senare alltid gör det. Då väntar inte bara lågkonjunktur, utan man finner även att mycket kapital har gått till felinvesteringar som sedan måste skrivas av.

      Samma sak gäller för statliga marknadsingrepp. På kort sikt kan dessa skapa konsekvenser som upplevs som positiva, men i förlängningen leder det till att ekonomin hämmas.

      Radera
  8. Vill också tacka för ett mycket välskrivet, informativt och insprirerande inlägg om den skotska upplysningen. Jag bekänner mig själv till empirismen och önskar att det vore denna som vägledde våra politiker istället för vår tids skruvade rationalism.

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.