Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)
Äganderätten är på många sätt central i vår vardag. En typisk morgon vaknar vi upp i en säng vi äger, tar på oss kläder vi äger och äter en frukost tillredd av livsmedel vi äger. Frånvaron av äganderätt skulle för de allra flesta av oss innebära en såväl abrupt som drastiskt försämrad livskvalitet. Trots detta är fenomenet ägande för många ett påfallande abstrakt begrepp.
Ägande består dock inte i någon form av metafysiskt band mellan ägaren och föremålet för ägandet. Ej heller är de dokument som intygar att ett visst föremål ägs av en viss person särskilt centrala i sammanhanget. Vad ägandet handlar om är kontroll – om ägarens frihet att nyttja föremålet för ägandet så som vederbörande själv önskar.
Därmed inte sagt att ett intyg på att du är den rättmätiga ägaren till ett föremål är irrelevant. Tvärtom, ett sådant intyg kan i många sammanhang vara av yttersta vikt, men då endast som ett medel för att du skall kunna utöva ovan nämnda kontroll. Om du trots detta dokument inte tillåts utöva den kontroll intyget ger dig rätt till, fyller det inte längre någon som helst funktion.
Många skogsägare uppskattar de naturvärden som följer med marken, men dessa är i regel inte deras primära drivkraft till fortsatt ägande. Den som äger skog gör vanligtvis detta främst för att han eller hon förväntar sig en viss avkastning av marken. En förutsättning för denna avkastning är just kontroll.
När staten förbjuder en markägare från att avverka skog, förflyttas merparten av kontrollen över denna skog från den person som formellt äger marken till staten. Därmed har det formella ägande en lagfart innebär i praktiken blivit värdelöst. Eftersom det nu är staten som kontrollerar skogen, är det också staten som i praktiken äger skogen.
Att det rent formellt finns en lagfart som pekar ut någon annan som ägare spelar i sammanhanget väldigt liten roll. Den person som i lagfarten står som ägare till marken har fråntagits kontrollen, och därmed också möjligheten till avkastning. Den kontroll staten har utövat i samband med att avverkningsförbudet drivits igenom, är däremot i allra högsta grad påtaglig. I all praktisk bemärkelse har med andra ord staten konfiskerat skogen.
Detta hade kunnat vara en akademiskt utläggning, men dessvärre är det hela idag en högst kännbar realitet för landets skogsägare. Skog för 50 miljarder kronor har till exempel klassats som nyckelbiotop av statliga Skogsstyrelsen, vilket i praktiken omöjliggör både avkastning och försäljning. Rent juridiskt har dock de formella ägarna inte fråntagits någon mark, varför inte heller någon ersättning utgår.
Privat egendom för tiotals miljarder kronor har därmed i all praktisk bemärkelse konfiskerats, men utan att detta gjort särskilt mycket avtryck i nyhetsflödet. Det säger en hel del om hur svag äganderättens ställning i Sverige faktiskt är idag. Detta trots att äganderätten är en av grundpelarna i den liberala demokrati som politiker och andra makthavare ständigt påstår sig måna om.
Tycker du äganderätten är viktig? Följ gärna Egendomligt!
