Till nyvänsterns mer skamlösa metoder hör dess smutsiga krig om språket. Uttryck efter uttryck har har peststämplats, för att därefter antingen ersättas av någon krystad eufemism eller – som i fallet med det måhända taffliga, men likväl fullt legitima, "men det får man väl inte säga i det här landet" – helt enkelt förklarats vara uttryck för en förkastlig åskådning som inte bör uttryckas i någon form över huvud taget.
I Magasinet Paragraf publicerades igår en "ordlista" över vad artikelförfattarna kallar "högerpopulisternas och rasisternas ord". I texten, som är skriven med vad dess upphovsmän gissningsvis anser vara ett underfundigt anslag, presenteras ett antal uttryck med tillhörande "förklaringar". En del av dessa uttryck är synnerligen olämpliga tillmälen, samtidigt som andra i allra högsta grad är relevanta i samtidsdebatten.
Det är i mångt och mycket just denna blandning av uttryck med helt olika valörer som gör texten intressant. Att uttrycket "genustaliban" dyker upp bland ord som "fitta", "bög" och "judeälskare" är anmärkningsvärt av den enkla anledningen att de har sinsemellan väldigt olika laddning. Att de trots detta klumpas samman har en mycket enkel förklaring, nämligen att man vill göra det lika socialt oaccepterat att använda det förra som det är att använda de senare.
Att ordet "genustaliban" därtill förklaras vara högerpopulisternas och rasisternas sätt att benämna en "[p]erson som tycker jämställdhet är bra" gör det hela ännu mer intressant. De personer som normalt sett blir föremål för detta tillmäle är nämligen inte jämställdhetsförespråkare i största allmänhet, utan tvärtom personer med en i allra högsta grad vänsterpolitisk agenda.
Vad artikelförfattarna därmed gör är att tilldela den typiske genustalibanens postmoderna vänsteråsikter universalitet. Endast kvinnohatare kan, lyder det underförstådda budskapet, vara motståndare till kvotering, fler pappamånader, genuspedagogik och könsneutrala leksaker.
Så där håller det på. Samma "no go-zoner" som ambulanser och brandbilar kräver poliseskort för att åka in i är, får vi veta, områden dit "räddningstjänst åker precis som vanligt". "Tino" – det vill säga Tino Sanandaji – förlöjligas, samtidigt som vi får veta att "kultureliten" är rasisters kodord för personer som, till skillnad från Sanandaji, vet vad de talar om.
Att vänstern gjort själva språket till ett slagfält är ingen slump. Genom att inte bara peststämpla idéer, utan därtill de ord som krävs för att sätta dessa idéer på pränt, vill man därtill beröva sina motståndare möjligheten att över huvud taget uttrycka sin ståndpunkt.
Sist men inte minst är det värt att notera att sju av de rasistiskt och högerpopulistiskt kodade orden på listan innehåller ordleden vänster respektive marxist. Det finns en utbredd konspirationsteori, antyder därmed artikelförfattarna, att många journalister och kulturarbetare skulle hysa vänsteråsikter.
Man får i ljuset av detta anta att det är en ren tillfällighet att den ene artikelförfattaren varit med om att starta ett kommunistiskt parti, och att den andre på sin Facebooksida gillar Vänsterpartiet.
