Efter de senaste dagarnas skriverier om den påstådda diskrimineringen av Aye Alhassani, och efter att narrativet i fråga nådde sin kulmen då en viss Jasmin Nur, utrustad med megafon, störde Stefan Löfvens första maj-tal, står det alltmer klart att det hela var ett stycke väldigt omsorgsfullt regisserad aktivism.
Under tiden har i vanlig ordning åtskilliga svenskar med certifierad värdegrund hunnit göra sig till islamisters nyttiga idioter. Ett stort antal tidningar upplät villigt spaltutrymme åt en islamistisk påverkansoperation. Stefan Löfven valde att närmast lägga sig platt då han utsattes för sabotage när han, enligt den socialdemokratiska partilogiken, höll det viktigaste talet på årets viktigaste dag.
SVT lät publicera ett närmast panegyriskt reportage i vilket Alhassani inte bara oemotsagd fick berätta sin historia, utan där kritiken dessutom misstänkliggjordes. En tabloidkrönikör med ytterst begränsat sinne för relevanta jämförelser utnämnde Jasmin Nur till "hjälte". Och så vidare.
Gemensamt för alla dessa nyttiga idioter är att de därmed ännu en gång bidrog till att stärka islamismens ställning i Sverige. När flera vänsterpartister var snabba att helhjärtat ställa sig bakom Nurs aktion var detta också ett tydligt ställningstagande för ett patriarkat som, till skillnad från vad som är fallet med flera "ledande" så kallade genusforskares fantasifoster, är en högst reell företeelse.
Man behöver inte gräva särskilt djupt för att finna att det är hos just islamister Jasmin Nurs sympatier ligger. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att islamister är väldigt skickliga på att maskera sin kamp mot den västerländska civilisationen som vänsteraktivism, men faktum är de i sina försök att göra detta påminner betydligt mer om kommissarie Clouseau än om Kim Philby.
Att de trots detta lyckas så väl i sin kamp beror på att deras nyttiga idioter är just idioter. De vägrar, marinerade som de är i postkolonialism, intersektionalitet, strukturteori och annat pseudovetenskapligt postmodernt humbug, att se vad befinner sig framför näsan på dem. Det gör dem ytterst farliga.
