En utbredd uppfattning om libertarianismen, och som också återfinns bland många libertarianer själva, är att den som förespråkar frihetliga idéer också bör bejaka hedonismen och nihilismen. Denna uppfattning är, om inte fullständigt felaktig, så i bästa fall en väldigt grov förenkling.
Att libertarianismen kategoriskt motsätter sig alla former av förbud som inte syftar till att skydda utomståendes negativa rättigheter, innebär inte automatiskt att de handlingar som skulle omfattas av ett sådant förbud bör uppmuntras eller vara socialt accepterade. Den acceptans libertarianismen förespråkar är juridisk, snarare än social och kulturell.
Den som kanske bäst har utvecklat detta är Friedrich Hayek. I sin bok Frihetens grundvalar argumenterar han för att konservativa normer är någonting bra, och att det är helt i sin ordning att den som bryter mot dessa får betala ett socialt pris för detta. På så sätt undviker man att gamla och välbeprövade institutioner kastas över ända, samtidigt som möjligheten till förbättring ständigt står öppen för den som har funnit ett bättre sätt, och är beredd att bereda vägen.
På detta sätt, argumenterar Hayek, kommer gamla sätt att göra saker på konkurreras ut av nya och bättre sätt allt eftersom sådana uppstår. Detta kommer emellertid ske utan att man förkastar det gamla bara för att någonting nytt vid första anblick förefaller bättre. En sådan tröghet i systemet, menar Hayek, förhindrar att samhället blir föremål för storskaliga experiment, med de oförutsedda och förödande konsekvenser sådana kan medföra.
Den hedonistiska och nihilistiska syn på samhället och dess normer som många förknippar med libertarianismen är i själva verket motsatsen till detta. En sådan syn är libertinsk, snarare än libertariansk, och fokuserar i stället på kulturell och social frihet. Med denna syn på frihet blir det närmast ett självändamål att bryta mot normer, och enligt libertinen således också någonting som kulturellt och socialt bör uppmuntras.
Då både många libertarianer och libertiner faktiskt är omedvetna om denna avgörande skillnad mellan de bägge synsätten, blir missförstånden och konflikterna föga förvånande också legio. De båda grupperingarna, som i regel bägge anser sig vara renläriga libertarianer, förstår inte varandra, eller hur den andra sidan kan komma till slutsatser så främmande från deras egna.
Den libertinska synen är dock till sin natur progressiv, och det är inte heller någon slump att den i mångt och mycket ligger den postmoderna vänsterns syn på saken nära. Vilken av de bägge inriktningarna som utgör den sanna libertarianismen beror naturligtvis till syvende och sist på hur ordet definieras. Det är dock värt att notera att den libertinska falangens omfamnande av det normbrytande är svårförenlig med den spontana ordning som förespråkas av såväl den skotska upplysningens som den österrikiska skolans stora namn.
I grund och botten handlar det om två sinsemellan ganska oförenliga synsätt. Därför vore det kanske också bra för alla inblandade om man också en gång för alla gav upp försöken att rymmas under samma tak.
