Denna text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.
Den tilltagande vänstervridningen inom svenska kyrkan har inte undgått någon. Det har till och med skrivits doktorsavhandlingar om saken.
När jag gick ur kyrkan i anledning av detta förra året, så skrev jag en liten insändare om det i lokaltidningen. Jag har aldrig skrivit något någonsin, ens i riksmedia, som har givit ett sådant gensvar. Folk ringde, e-postade, skrev små fina kort med rosor på, och tackade för att jag hade tagit bladet från munnen. Uppenbart har folk i gemen retat sig storligen på att en överhetskyrka nu har ersatts av en annan.
Sådant är läget när Svenska kyrkan går in i valrörelse. Huvudfrågan har med lätthet gjorts till kyrkans vänstervridning. I ena ringhörnan finns en vänster, som huvudsakligen låter sig representeras av Socialdemokraterna.
Vänsterdebattörer av olika tyngd har haft som officiell inriktning att de har bejakat att kyrkan numera har en vänsterprofil. De har stått upp för att de tycker att detta är riktigt. Greider, naturligtvis, har till och med gått så långt som att mena att det kristna budskapet i sig är vänster och att urkyrkan var kommunistisk.
Socialdemokraterna som parti har dock inte vågat ta det språnget fullt ut. I en valrörelse som i mångt och mycket handlar om kyrkans själ, har man valt att kommunicera en helt annan fråga - avgiftsfrihet för kyrkans barnaktiviteter. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är rädda för de djupa hugg in i SAP-leden som kyrkans vänstervidning kan leda till. De vill undvika en direkt konfliktlinje S-SD där S uppfattas företräda biskoparna.
I den andra ringhörnan finns en brokig skara. Till att börja med finns ett antal nomineringsgrupper, som är fristående från de politiska partierna. Gemensamt för dem är att de vill att de traditionella partierna ska lämna kyrkan i fred. Tyvärr förenas de också av en fullständig oförmåga till politisk kommunikation.
Den nomineringsgrupp som skulle ha kunnat tjäna mest på valrörelsens konfliktlinje är nog Frimodig kyrka, en milt reaktionär och mer bibeltrogen hop. Men för en vanlig Svensson är det omöjligt att veta vad som i praktiken skiljer Frimodig kyrka från någon av de andra grupperna utan koppling till partier, som Öppen kyrka eller POSK, eftersom grupperna inte företräds av några språkrör som folk känner till och att valmaterialet är skrivet på ett församlingsinternt kodspråk som ingen Svensson förstår.
De flesta borgerliga partier har valt att distansera sig från kyrkovalet, men har kvar partinära nomineringsgrupper. De kan säkert hämta röster från trogna partister, men distanseringen från moderpartierna innebär också här en förlust av möjlighet till effektiv politisk kommunikation. Någon kraft att räkna med kommer de inte att vara.
Kvar står SD. Jag själv hade för ett år sedan svårt att ens föreställa mig att de skulle dominera en valrörelse så totalt. De har inte bara haft tur, de har också haft en närmast brottslig brist på effektivt motstånd. Det mediala upplägget har varit ett marxistinfluerat biskopsetablissemang som har varit vant vid att kunna göra som de vill utan motstånd, mot en blond tjej som ser ut och uppträder som en konfirmandledare (Julia Kronlid i SVT Opinion).
Ingen debattör har heller på ett trovärdigt sätt kunnat ge biskopsmotståndarena fel i den grundläggande premissen. Kyrkan själv ägnar sig åt PR-arbete av den högsta klassen som pengar kan köpa. Till exempel köper man en opinionsundersökning som ska visa att mer än 98% av medlemstappet beror på vänstervridningen.
Vid midnatt inatt beräknas ett första resultat vara klart. Jag skulle inte äta upp min högra sko, men jag skulle bli synnerligen förvånad om SD kommer in under 30% av rösterna. Snälla, låt mig bli förvånad.
