"Var är inflationen?"
Denna fråga har förbryllade nationalekonomer, politiker och ekonomijournalister gång på gång ställt sig de senaste åren. Den inflation som enligt vedertagen visdom borde ha infunnit sig, har år efter år envist vägrat att göra detta. Detta trots att man – förvissade i tron att inflation någonting bra och önskvärt – desperat försökt frammana den med den ena penningpolitiska voodooritualen efter den andra.
Kort sagt, ekonomin har helt enkelt inte betett sig som (de keynesianska) läroböckerna stipulerat att den skall bete sig. När man nu sent omsider faktiskt ändå har lyckats framkalla den inflation som äter upp människors besparingar igen, har detta kunnat ske först efter att världens centralbanker stängt av alla de säkerhetsmekanismer som under tidigare årtionden installerats för att förhindra finansiell härdsmälta.
Varför uteblev då inflationen så länge? Det finns sannolikt flera orsaker till detta. En sådan är att ekonomin allt sedan (den i grund och botten olösta) finanskrisen befunnit sig på outforskat territorium. En annan är att priset på vissa varor (läs fastigheter och aktier) faktiskt har ökat dramatiskt, men att priset på dessa varor som av en händelse inte räknas in då man enligt vedertagna metoder beräknar inflationen.
Konsulterar man den österrikiska ekonomin finner man dock en annan, och förmodligen betydligt viktigare, orsak. Som till exempel Ludwig von Mises konstaterat är det naturliga i sammanhanget inte stigande priser, utan tvärtom sjunkande. Med en stabil valuta (till exempel en sådan uppbackad av guld) kommer de ständiga tekniska landvinningarna, och de effektiviseringar som dessa resulterar i, i längden ständigt göra det billigare att producera en given vara. Priserna kommer därför på lång sikt uppvisa en tydligt nedåtgående trend.
Denna effektiviseringsaspekt finns naturligtvis även i dagens ekonomi, men har för det mesta varit osynlig då de prisökningar den förda penningpolitiken orsakat varit betydligt högre. Staten har hela tiden kunnat trycka en viss mängd pengar utan att detta har orsakat någon inflation (mätt i KPI), eftersom den bakomliggande effektiviseringstrenden hela tiden har verkat i den motsatta riktningen. Staten har dock tryckt betydligt mer pengar än så, varför inflationen så gott som alltid legat en bra bit över nollstrecket.
De senaste åren har emellertid spelreglerna förändrats. Automatisering och globalisering har lett till att kostnaden för att producera åtskilliga viktiga varugrupper sjunkit drastiskt. Den effektiviseringsaspekt von Mises beskrev har därmed också sannolikt börjat ge betydligt större utslag i statistiken. Detta tycks ha fått till följd att KPI-inflationen, trots att centralbankerna allt sedan finanskrisen tryckt enorma mängder pengar, neutraliserats, och periodvis till och med blivit negativ.
Ökningen av penningmängden på politisk väg har därmed gått från att vara den dominerande kraften, till att bli jämstark med, och ibland till och med överskuggas av, den effektiviseringstrend von Mises beskrev. Rent konkret innebär detta att de effekter de senaste årens radikala penningpolitik medfört varit betydligt större än vad man trott. De prisökningar centralbankerna orsakat har i själva verket varit högst betydande, men har inte märkts av då de neutraliserats av en annan kraft om vilken kunskapen varit väldigt låg.
Hade vi behållit guldmyntfoten skulle vi idag därför ha en situation där de sparsamma belönades med stigande förmögenheter, och där incitamenten för att undvika hög skuldsättning varit högst påtagliga. I stället har vi en situation där politiker som leder extremt skuldsatta stater, och vilkas maktinnehav står och faller med att extremt skuldsatta väljare röstar på dem, gör allt för undvika detta.
