Det finns, alldeles oavsett hur genuint illa man råkar tycka om den anklagade, och alldeles oavsett hur skadeglad man på ett personligt plan råkar vara, goda skäl att inte automatiskt utgå från att någon har begått ett grovt brott bara för att någon annan hävdar det. När det kommer till den praktskandal som i dagarna har briserat på Aftonbladets ledarredaktion är det intressanta dock i första hand inte föremålet för anklagelserna, utan sammanhanget.
Två omständigheter är särskilt frapperande. Den första av dessa är det faktum att anklagelserna mot ledarskribenten länge varit en offentlig hemlighet. Det har sannolikt inte funnits en enda Stockholmsjournalist som inte känt till våldtäktsanklagelserna, och åtskilliga av dem bör dessutom känt till att det funnits ett flertal relaterade anklagelser i omlopp.
Med andra ord har ingenting väsentligt förändrats de senaste dagarna vad kunskapsläget beträffar, men inte desto mindre har ledarskribenten nu de facto fått avsluta sin tjänst. Att så blivit fallet kan inte tolkas på så många andra sätt än att man inom kultur- och journalistvärlden höll honom om ryggen så länge man kom undan med detta. Det var först när man fick en bred folkopinion emot sig som man hastigt och lustigt gav honom silkessnöret.
Detta är högst anmärkningsvärt, givet de skyhöga hästar man i denna krets annars älskar att sätta sig på. Detsamma kan sägas om den andra remarkabla omständigheten i sammanhanget, nämligen det faktum att så många inom vänstern före de nu aktuella anklagelserna framfördes tycks ha sett ledarskribenten i fråga som något slags helgon.
I bjärt kontrast till detta står det faktum att den nu fallne ledarskribenten sedan åtskilliga år tillbaka har varit en av Sveriges mest infama opinionsbildare. Han har på ledarsideplats i en av Sveriges största tidningar gjort allt för att ta heder och ära av anständiga människor. Han har framfört grova anklagelser och ägnat sig åt nedriga personpåhopp. Vad mer är, hans beteende på sociala medier har varit den klassiske skolgårdsmobbarens. Kort sagt, ledarskribenten har sedan lång tid tillbaka satt en ära i att bete sig som en riktig skitstövel i det offentliga rummet.
Kritiken mot detta har lyst med sin närmast totala frånvaro. Samma skribenter som gapat i falsett över Hanif Balis retorik på sociala medier har varit fullständigt överseende med ledarskribentens långt mycket värre övertramp. Samma opinionsbildare som ägnat spaltkilometer åt att peststämpla de i allra högsta grad både legitima och relevanta resonemang som till exempel Ivar Arpi har framfört, har ryggdunkat den nu anklagade ledarskribenten då denne ljugit, förtalat, smutskastat och på andra sätt betett sig fullständigt oacceptabelt.
Nu spelar de plötsligt förvånade över att någon som betett sig som en fähund i offentligheten även tycks vara en mindre sympatisk person i privata sammanhang. Det hela är ett förträffligt exempel på hur moraliskt bankrutt den högljudda svenska kulturvänstern egentligen är – dess bombastiska anspråk på moralisk överlägsenhet till trots.
