"Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle", kommenterar Stefan Löfven helgens antisemitiska illdåd. Hans partiledarkollega Annie Lööf kommenterar samma händelser med att hon känner sig "beklämd och förbannad".
Ord är som bekant dock billiga. Vad som är avsevärt mer intressant i sammanhanget är handlingar, och när det kommer till sådana talar både Löfvens och Lööfs prioriteringar sitt tydliga språk. Det ökade hatet mot svenska judar är en direkt konsekvens av den förda politiken. Löfven och Lööf må påstå sig vara motståndare till att ställa grupper mot varandra, men vad de i handling klart och tydligt visat är att de anser judars ständigt minskande frihet vara ett pris värt att betala för att uppnå andra mål.
Alla vet varför hatet mot svenska judar ökar, och alla med grundläggande förmåga till extrapolering förstår att problemet med allra största sannolikhet bara kommer förvärras. Stefan Löfven och Annie Lööf har helt enkelt bestämt sig för att en extrem migrationspolitik är någonting man prioriterar högre, inte bara än arbetarklassens intressen respektive skattetrycket, äganderätten och näringsfriheten, utan också än judars möjligheter att utöva sin religion och livsstil i Sverige. Deras uttalanden blir därför till en monumental uppvisning i hyckleri och läpparnas bekännelse. I synnerhet som de på löpande band delar ut uppehållstillstånd även till personer som saknar asylskäl.
Som om detta inte vore illa nog är relativiseringen igång för fullt. I artiklarna om molotovcocktailattacken mot synagogan i Göteborg hänvisar till nazister. En omhuldad mediepersonlighet skyller på Ungerns premiärminister. En medialt omhuldad aktivist passar på att likna Israel vid IS. Journalister liknar muslimers situation vid judars, trots att det inte finns några svenska städer som töms på muslimer till följd av pogromliknande förföljelser. Och så vidare.
"Islamofobin är en av de starkaste krafterna i samhället just nu", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson för en tid sedan bekymrat i en artikel i vilken han han på klassiskt DN-manér försökte inta en balanserad, urvattnad och tämligen meningslös mittenposition. I stort sett varenda yrvaket debattinlägg om att göra något åt den islamism som frodas i Sverige kommer behäftad med en ängslig reservation av denna typ.
Den extremism som vi under helgen fått bevittna är dock ingen ytterlighetsrörelse bland muslimer, den är tvärtom synnerligen utbredd. Det innebär inte att den delas av alla muslimer, och inte heller att det på något sätt är acceptabelt att hålla hyggliga muslimer ansvariga för vad andra muslimer gör. Det innebär dock att islam av idag i sin helhet är en mer destruktiv än konstruktiv kraft i Sverige.
Detta legitimerar inte kollektivt skuldbeläggande. Det innebär emellertid att extremt motbjudande händelser som dem vi fått se i helgen blir en ofrånkomlig, och därtill ökande, konsekvens av stor asylinvandring från muslimska länder. I detta läge är det direkt ohederligt att framställa skepsis mot islam som någonting irrationellt och helt igenom ondskefullt, eftersom vi vet att islam korrelerar med allvarliga problem.
Vad det i själva verket handlar om är en målkonflikt, där viljan att bistå med asyl leder till negativa följder, och att en grupp som särskilt känner av dessa följder är Sveriges judar. Huruvida en upplevd plikt att hjälpa asylsökande är värd de problem en ökande muslimsk befolkning leder till är en moralisk bedömningsfråga, men att det leder till problem kräver en hög grad av faktaresistens för att bortse från.
Detta förändras inte av propaganda. Detta förändras inte av socialliberal floskelstapling. Detta förändras inte av indoktrineringskampanjer, inskränkt yttrandefrihet eller tankepoliser. De enda som kan förändra detta är muslimer själva.
Läs även:
Fristad
