Oengagerat, mekaniskt, ljummet och med en fullständig avsaknad av konkreta förslag hur för den accelererande och av politiska beslut orsakade antisemitismen i Sverige skall bekämpas, har ministrarna i regeringen Löfven pliktskyldigt tagit avstånd från helgens attacker mot judar.
Det hela är en patetisk uppvisning. I synnerhet i ljuset av regeringens beslut om ökat bistånd till terrorister. I synnerhet i ljuset av Margot Wallströms tal om "utomrättsliga avrättningar" och om Donald Trumps påstådda "krigsförklaring". I synnerhet i ljuset av en socialdemokratisk riksdagsledamots medverkan på antisemitiska demonstrationer och hennes poserande med en karta på vilken Israel är utraderat.
"Vi accepterar varken sionism eller antisemitism". Med dessa ord sammanfattade den socialdemokratiske tungviktaren Ilmar Reepalu i en intervju sin syn på hur antisemitismen i Malmö (vilken han för övrigt i samma intervju främst beskyllde nazister för) skulle bekämpas. Därmed utmålade han också Israels existens som någonting lika orättfärdigt och oönskvärt som antisemitismen som sådan.
Att antisemitismen väcker oändligt mycket större avsky när den kommer från nazister än när den kommer från hatiska muslimer har två anledningar. Den första är att den svenska vänsterns syn på judar och Israel, allt sedan man under 60- och 70-talen lät sig radikaliseras till hatiska rödgardistlajvare, till stora delar sammanfaller med den syn på judar och Israel som är utbredd i den muslimska världen. Den andra är att antisemitiska muslimer är en viktig väljargrupp.
Det är därför ett gäng slödder som av misstag blivit inbjudna till Bokmässan kunde tillåtas dominera såväl ettor som kultursidor vecka efter vecka, samtidigt som flera nyhetskällor tonade ned lördagens molotovcocktailattack mot Göteborgs synagoga. Det är därför ett gäng marscherande nazistiska lågpannors egon kunde gödas med en aldrig sinande ström av krigsrubriker, samtidigt som det offentliga utropandet av en intifada mot Malmös judar inte rönte i närheten av lika stor uppmärksamhet.
Ironiskt nog röjer vänstern därmed också sin egentliga syn på nazismen i Sverige. Dess företrädare må älska att alarmistiskt påstå att denna nazism utgör ett akut hot mot samhället, men där det kommer till kritan är de helt på det klara med att den är en så marginell företeelse att det inte kostar något att stöta sig med dess företrädare.
Judehatarna med rötterna i Mellanöstern, däremot, är många. Därför anser man sig inom den cyniska, skrupelfria, makttörstande och moraliskt depraverade vänstern ha råd med att stöta sig med de förra, men inte med de senare. För detta är dessa antisemiters roll när det kommer till att säkra makten alldeles för viktig.
