"Även om muslimer är en utsatt grupp är det inte mera legitimt för dem att vara antisemiter". Med dessa ord, insprängda i en utläggning om antisemitism som främst handlar om nazism, kommenterade härom månaden Stefan Löfven antisemitismen bland invandrare från bland annat Mellanöstern.
Att politiker som Löfven till slut och sent omsider börjar komma till insikt om ett problem som bland icke-makthavare varit uppenbart sedan länge utgör naturligtvis ett steg i rätt riktning (om än ett ganska litet sådant). Vad som gör det halvhjärtade och pliktskyldiga uttalandet såväl intressant som provocerande är dock någonting helt annat, nämligen den reservation det kommer behäftat med.
Att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" betraktas i breda kretsar som någonting så självklart att ingen förklaring, motivering eller hänvisning behövs. Påståendet betraktas som en truism, och används som om det vore en sådan, men det faktiska underlaget för detta är för att uttrycka det försiktigt minst sagt skralt.
Muslimer i Sverige åtnjuter i praktiken en väldigt hög grad av positiv särbehandling. Skämt om och kritik av kristendomen uppmuntras, men motsvarande behandling av islam tolereras inte, och är i många fall dessutom kriminaliserat. Könssegregerade moskéer stöds med skattepengar, trots att deras imamer ofta får någon som den hårt kritiserade och åtalade frikyrkopastorn Åke Green att framstå som ett under av lågmäldhet och politisk korrekthet.
Det faktiska patriarkat som är utbrett bland muslimer försvaras av feminister. Uppburna akademiker står i kö för relativisera och ursäkta grovt kriminella handlingar begångna av medlemmar i denna grupp. Muslimers trakasserier av judar tonas ned, samtidigt som den fara en ytterst liten grupp nazister påstås utgöra ständigt genererar krigsrubriker. Och så vidare.
Det finns åtskilliga muslimer som utsatts för synnerligen grova brott av rasister, men om människor nu skall reduceras till sin grupptillhörighet – vilket är vad den som talar om muslimer som en "utsatt grupp" faktiskt gör – är det inte främst bland muslimer de utsatta återfinns. Betydligt fler icke-muslimer är på goda grunder rädda för muslimer än vice versa. Invandrare med bakgrund i muslimska länder är kraftigt överrepresenterade när det kommer till grov brottslighet. Och så vidare.
Vad som däremot inte existerar är den påstådda "strukturella diskriminering" på arbetsmarknaden som lögnaktiga demagoger ständigt hävdar att muslimer är offer för. Sammanfattningsvis blir därför argumenten för att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" synnerligen skakiga. Om muslimers utsatthet faktiskt skall sättas i relation till andra gruppers, blir förhållandena snarare de precis omvända.
