Vid första anblick är frågan om personlig integritet högst levande i Sverige. Integritetsaspekten diskuteras ofta upp i samhällsdebatten, vikten av att värna den personliga integriteten påpekas ofta av politiker och myndigheter och mången utebliven åtgärd har förklarats med just integritetsaspekten. Inte desto mindre är det just frånvaron av personlig integritet för gemene man som utmärker Sverige i sammanhanget.
De flesta personuppgifter är offentliga handlingar, och lämnas av myndigheter utan vidare ut till vem som helst. Personnummersystemet möjliggör närmast oändliga möjligheter till övervakning av medborgarna, och ligger till grund för enorma statliga register. Medborgarnas internetvanor övervakas. Oskyldiga medborgare tvingas allt oftare själva bevisa sin egen oskuld genom att lämna DNA-prover. Et cetera.
Vad svenska myndigheter däremot inte gör är att använda sina omfattande register i de fall detta faktiskt är motiverat. Möjligheterna till identitetsfusk är enorma. Bidragsutbetalningar kontrolleras inte med varandra, varför det är möjligt att söka och få ömsesidigt uteslutande bidrag samtidigt. Personer med dyra bilar inkasserar socialbidrag. Assistansfusket är gigantiskt, men tillåts ändå fortgå år efter år. Uppehållstillstånd delas ut till asylsökande som gjort sig av med sina pass för att dölja att de saknar asylskäl... Listan kan göras oändlig.
Att identitetsfrågan kunnat haverera på detta sätt beror som så mycket annat på att en socialistisk grundsyn tillåtits pervertera moralsynen. Integritetsbegreppet har knutits till positiva rättigheter, snarare än till negativa. Den bidragssökandes integritet har värnats, samtidigt som den hederlige och självförsörjandes individens integritet systematiskt har trampats på och bespottats.
En sådan ordning är inte bara pervers, den utgör dessutom det naturliga integritetsbegreppets diametrala motsats. Att den som är såväl hederlig som självförsörjande också förtjänar sin personliga integritet är en självklarhet. Varje statligt ingrepp i dennes personliga integritet är också en inskränkning av dennes negativa rättigheter. Den som är både hederlig och försörjer sig själv förtjänar sin personliga integritet, av den enkla anledningen att varje avsteg från denna princip är ett obefogat och oförsvarbart övergrepp på vederbörandes frihet.
När det däremot kommer till personer som ansöker om bidrag, eller på annat sätt önskar förbättra sin personliga situation på andras bekostnad, är förutsättningarna däremot helt andra. Om en stat beviljar någon bidrag eller andra kostsamma förmåner såsom asyl, är det också den mest naturliga sak i världen att ställa långtgående motkrav.
Sådana motkrav kan, per definition, aldrig kränka någons identitet, eftersom det är valfritt att ansöka om dessa förmåner. Anser man den personliga integriteten väga tyngre, blir också det naturliga att inte ansöka om dem. Därmed vore det inte bara sunt, utan dessutom moraliskt helt okomplicerat, att i den mån man betalar ut bidrag också sammankoppla dessa med långtgående åtgärder av ett slag som de vilseledda förespråkarna för det människofientliga socialistiska synsättets anser vara integritetskränkande.
I den mån en stat faktiskt betalar ut till exempel socialbidrag, bör därför ett villkor för att några som helst pengar skall betalas ut också vara att den sökande skriver på en fullmakt som ger berörd myndighet obegränsad insyn i vederbörandes bankärenden, och polisen full rätt att när som helst genomföra en husrannsakan.
I den mån till exempel stora mängder kontanter upptäcks hos vederbörande under en sådan husrannsakan skall bidragsutbetalningarna omedelbart stoppas, och den andel av kontanterna som understiger tidigare utbetalda belopp förverkas. Detta kan dessutom med fördel kombineras med att den sökande i den mån detta anses lämpligt måste lämna fingeravtryck och DNA-prov, för att på detta sätt förebygga identitetsbedrägerier och annan brottslighet.
Detta låter måhända hårt, men faktum är att ingen kommer tvingas underställa sig dessa villkor. Finner man villkoren oacceptabla är det enda man behöver göra för att slippa leva under dem att tacka nej till bidrag.
