En artikel i Svenska Dagbladet om (det förvisso sedan ganska lång tid tillbaka väldokumenterade) fenomenet med att utländska handikappade hämtas till Sverige för att bli sedelpressar åt skrupelfria parasiter, har det senaste dygnet väckt stor uppmärksamhet.
Sannolikt kommer denna diskussion föras i stort sett utan att det mest centrala i sammanhanget, nämligen det faktum att lagen om assistansersättning (LASS) i sig är vansinnig, diskuteras över huvud taget. Detta i sig säger väldigt mycket om i vilken omfattning folk har internaliserat socialismens principer.
Att LASS uppskattas av de personer som gynnas av lagen är i sig inte konstigt. Att flera personer anställs för att, på skattebetalarnas bekostnad, ta hand om en enda person är dock ekonomiskt oförsvarligt, även om man i hög grad accepterar den så kallade välfärdsstatens premisser. Den sortens ohämmade pengarullning accepteras nämligen inte i något annat sammanhang.
En bra illustration av detta är äldrevården. Denna lämnar förvisso väldigt mycket övrigt att önska, i synnerhet som staten i många fall mjölkat de äldre på avsevärt högre belopp än vad den är villig att lägga på dem som gamla och skröpliga, men i grund och botten är det fullt rimligt att kostnaden för äldre inte tillåts skena så som den gjort för LASS, trots att hjälpbehoven i många fall är likartade. Det hela skulle helt enkelt kosta mer än något samhälle har råd med.
När det kommer till assistenter har man dock, precis som i migrationsfrågan, valt att blunda när kostnaderna växt sig astronomiska. Man har låtsats som att man inte behövt ta några hänsyn till ekonomiska realiteter, och man har låtsas som att den närmast osannolika pengarullningen kunnat fortsätta utan att detta gått ut över annat som till exempel rättsväsende och sjukvård. De krassa avvägningar man på i stort sett alla andra områden tvingas till i en värld där resurserna är begränsade, har varit tabu att ens lyfta här.
På svenska myndigheter fantiserar man nu om att fusket skall stävjas med återbetalningskrav. Vem som helst med ens grundläggande erfarenhet av verkligheten förstår dock att de pengar som skattebetalarna med hot om våld tvingats skilja från, och som därmed gått rakt ned i bedragares fickor, aldrig kommer betalas tillbaka. Vad mer är, en stor del av de facto-bedrägerierna rör sig om utbetalningar som rent juridiskt är helt legala. För att ens ha en chans att komma till botten med problemen är det därför helt andra åtgärder som krävs.
Som tidigare påpekats är grundproblemet assistansersättningen som sådan. Om man nu ändå insisterar på att bortse från detta, borde det emellertid till och med för ett barn vara någonting fullständigt självklart att den som precis flyttat till Sverige från ett annat land inte tillhör den skara som kan räkna med denna ohemult dyra förmån. En sådan ordning inbjuder inte bara till bedrägerier och missbruk, den är framför allt direkt stötande.
Ett enkelt sätt att stävja den sortens missbruk är att begränsa dyra och icke-essentiella förmåner som assistansersättningen till medborgare. Om detta kombineras med att medborgarskap endast delas ut till självförsörjande, svenskkunniga och ostraffade individer, kommer potentialen till fusk minska drastiskt. Detta utan att tumma på den personliga integritet som ofta åberopas i sammanhanget.
Detta bör dessutom kombineras med att generellt förbjud att inom ramen för skattefinansierade assistansbolag vårda anhöriga till personer med ekonomiska intressen i företaget. Ett sådant upplägg innebär en uppenbar jävsituation, och då verksamheten när det kommer till kritan är en ytterst kostsam form av privatiserad myndighetsutövning är detta i sig en fullständigt orimlig ordning.
Dessa regeländringar vore tillsammans så både självklara och gynnsamma, att det krävs den inkompetens och dumhet svenska politiker ständigt visar prov på för att likt förbannat vägra genomdriva dem.
