Som brukligt är i ett land där det kontroversiella, tabubelagda och revolutionära utgörs av självklarheter, är det hela påfallande enkelt.
Rakhmat Akilov var känd av såväl Säpo som polisen. Rakhmat Akilov uttryckte sina terrorsympatier offentligt. Rakhmat Akilov rörde sig i kriminella kretsar. Rakhmat Akilov saknade asylskäl. Rakhmat Akilov befann sig i Sverige illegalt. Rakhmat Akilov borde, kort sagt, inte ha befunnit sig i Sverige.
Att förhindra terrordåd är i allmänhet svårt, men att förhindra det terrordåd Akilov begick hade varit enkelt. Det enda som hade krävts var att politikerna upprätthöll lagen, i stället för att spotta skattebetalarna i ansiktet. Politikerna klarade dock inte av detta, utan valde i stället att leka My Little Pony. De döda, lemlästade och traumatiserade på Drottninggatan är bara några av alla som fått betala priset för detta.
Intressant nog råder det valår då rättegången mot den patetiska loser som till följd av grovt vanstyre kunde genomföra ett terrordåd i Sverige inleds. Vad mer är, detta är långtifrån den enda nyhet om hur My Little Pony-lekande politikers inkompetens radikalt försämrat tillvaron för svenska folket som präglar valåret i fråga.
Skottlossningar på öppen gata är så vanliga att de försvinner från topprubrikerna på någon timme. Våldtäktsanmälningar läggs på hög för att mord tar all polisens tid. Exploderande handgranater är vardagsmat. Pensionsåldern höjs, samtidigt som inflödet av nya migranter med tvivelaktiga eller obefintliga asylskäl som skall försörjas på skattebetalarnas bekostnad förblir skyhögt. Och så vidare.
Det borde vara ett självmordsuppdrag att bedriva valrörelse under dessa omständigheter. Kuddrumsmentaliteten sitter emellertid väldigt djupt, och de skrupelfria politikerna ges stor hjälp på traven av den journalistkår som påstår sig granska dem, men i stället börjat se det som sitt uppdrag att skydda makten genom att droga allmänheten med journalistiskt valium.
Saker börjar dock, om än olidligt långsamt, att röra på sig. Åtskilliga av de tidigare så heliga narrativen™ har i tysthet avvecklats och ersatts av andra. Värdegrundsbingon tonas ned, budskapen skärps, regeringen dömer ut sin egen politik som "oacceptabel" och Miljöpartiet blir mer och mer något ingen vill ta i ens med tång.
Utvecklingen går dock alldeles för sakta. Politikerna borde leva i kronisk skräck för de högaffelutrustade mobbar som enligt all politisk logik borde omgärda såväl Rosenbad som riksdagen detta valår. Högafflarna lyser dock med sin frånvaro, och det är hög tid att Du gör något åt detta.
Låt 2018 bli året då du som anständigt sinnad opinionsbildare går till storoffensiv. Sprid den digra listan över politikernas alla monumentala misslyckanden. Påminn makthavarna om alla falska nyheter de spridit, om alla problem de negligerat, om alla mörkerkrafter de lierat sig med och om alla problem de har skapat. Påminn dem om och om igen om alla de apkonster de ägnat sig åt. Påpeka om och om igen deras egen centrala roll i alla de fuck ups de själva nu kallar för "oacceptabla".
Opinionsbilda hårt och skoningslöst, men gör det med stil och utan att alliera dig med slödder. Är du oförmögen att bete dig civiliserat, begränsa ditt bidrag till att hålla käft. Det är vi som är de rättrådiga, det är vi som har sanningen och moralen på vår sida, och de makthavare som orsakat problemen förtjänar att tvingas på reträtt ända tills valrörelsen för deras del blir en canossavandring på bara knän.
Valrörelsen 2018 är viktig. Inte för att någon någonsin blivit lycklig av att sätta sitt hopp till ett val, men för att det nu finns goda möjligheter att slå den krackelerande åsiktskorridoren sönder och samman. 2018 kan dessutom mycket väl visa sig bli slutet på en era, och början på en annan. År 2022 kommer problemen vara så uppenbara, och Sverigedemokraterna sannolikt så normaliserade, att helt andra regler gäller. Låt oss därför bli den sida som skriver historien.
Läs även:
Per Gudmundson,
Stig-Björn Ljunggren
