2018-02-03

Om Ann Heberlein, brottsligheten och statistiken

Ann Heberlein slog i dagarna sannolikt svenskt insamlingsrekord, då hon trots att Kickstarter skamligt nog stoppade den ursprungliga kampanjen lyckades samla ihop över en miljon kronor för att finansiera sin kommande bok om asylinvandrares överrepresentation vid sexualbrott.

Det hela var en civilsamhällets triumf över de politiker, myndigheter och journalister som länge sett det som sitt uppdrag att undanhålla allmänheten information i frågan. Det hela var därtill en gräsrötternas triumf över de rabiata extremister som försökte stoppa boken genom att hindra andra från att av egen fri vilja vara med och finansiera den.

Huruvida boken faktiskt blir ett bra, informativt och relevant inlägg i debatten återstår naturligtvis att se, men då Heberlein ämnar ta hjälp av en statistiker, en jurist och en kriminolog torde utsikterna till ett lyckat resultat vara väldigt goda. I väntan på boken (som sannolikt kommer få väldigt stort genomslag) finns dock anledning att nämna något om vad vi faktiskt redan vet.

Standardverket på området är Brå-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet från 2005. I denna redogörs för i vilken omfattning inrikes födda med inrikes födda föräldrar, utrikes födda samt inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar har varit misstänkta för några vanliga former av brott.

En av dessa brottstyper är "Våldtäkt/försök till våldtäkt". Av de redovisade siffrorna (sid 41) framgår att prevalensen bland utrikes födda är 5,5 gånger så hög som bland inrikes födda med inrikes födda föräldrar. Motsvarande siffra för kategorin "invandrares barn" (inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar) är 2,0.

Enligt justitieminister Morgan Johansson är studier som den Heberlein nu på privat initiativ ämnar genomföra onödiga, då man tack vare bland annat den tretton år gamla Brå-rapporten redan vet hur det förhåller sig. Vad Johansson emellertid inte säger någonting om är vilka resultat som erhålls då man tillämpar Brå-rapportens siffror på dagens Sverige.

Den sista december 2016 utgjordes Sveriges befolkning av 9 995 153 personer, av vilka 1 784 497 var födda utomlands. Förutsatt att överrepresentation från 2005 består, och förutsatt att vi bortser från kategorin "invandrares barn", innebär då detta att invandrare ensamma står för över 54 procent av våldtäkterna och våldtäktsförsöken (uppdatering: för en beräkning som även inkluderar kategorin "invandrares barn", se detta inlägg). Givet den överrepresentation som även redovisas för kategorin "invandrares barn" blir (förutsatt att man räknar även dessa som invandrare) den faktiska andelen ännu högre.

I Brå-rapporten påpekas att "[d]et finns skäl att här lyfta fram att andelen av de utrikes födda, som är misstänkta för [...] försök till våldtäkt är mindre än 0,3 procent" (sid 42). Det är ett perspektiv, och inte ett oväsentligt sådant. Ett annat och högst relevant perspektiv är dock att över hälften av alla kvinnor som blir offer för våldtäkt till synes blir detta till följd av invandringen till Sverige.

Kan vi då förutsätta att siffrorna i den tretton år gamla Brå-rapporten stämmer? Det är inte säkert. Invandringen har delvis ändrat karaktär sedan dess, andelen västerlänningar i kategorin "utrikes födda" har sannolikt förändrats och överrepresentationen kan såväl ha ökat som minskat. Just därför är det utmärkt att någon också går till botten med frågan. Endast den som räds information och kunskap kan ha något att invända mot detta.