"Läget är jävligt allvarligt", kommenterar Jerzy Sarnecki i ett rykande färskt reportage i Forskning & Framsteg den grova brottslighetens framfart i Sverige. "Detta har tagit oss och polisen med total överraskning", fortsätter kriminologiprofessorn yrvaket.
Detta är, för att låna ett kraftord från professorn själv, ett jävligt märkligt uttalande för att komma från just honom. Sarneckis roll i samhällsdebatten har nämligen under årtionden varit att ständigt påpeka att läget inte varit allvarligt. Tvärtom, han har i utspel efter utspel genom åren förklarat att allt är väl.
Det är anmälningsbenägenheten som har ökat, inte brottsligheten, har professorn slagit fast i den ena intervjun efter den andra. Sverigedemokraternas problemformulering har varit alltigenom falsk, migrationspolitiken har inte lett till någon ökad brottslighet, risken för att utsättas för våldsbrott har minskat och i den mån några oroväckande trender har kunnat skönjas har dessa varit kopplade till förändrade krog- och alkoholvanor.
Sedan en tid tillbaka är dock professorn orolig, för plötsligt har enligt honom något som ingen hade kunnat förutspå hänt. Analysen säger betydligt mer om Sarnecki än om samhällsutvecklingen.
Vad som överraskat Sarnecki är inte någon plötslig utveckling, utan en gradvis förändring som pågått under decennier. Det har successivt blivit värre och värre, ända tills situationen blivit vad den är idag. Under i stort sett hela denna period har dock Sarnecki hävdat att alla kurvor pekat i rätt riktning, och eftersom detta varit precis vad alla med politisk och medial makt velat höra har det också varit denna bild man förmedlat till folket.
"Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt", avslutas reportaget i Forskning & Framsteg. Det är en högst relevant fråga, som dock har ett påfallande enkelt svar. Den utveckling som åsyftas är helt naturlig, givet den politik som förts. Den utveckling som åsyftas har varit precis vad man kunnat vänta sig, när den som pekat på problemen demoniserats samtidigt som "ansvariga" politiker applåderats för sin vägran att ens erkänna problemet av de journalister vilkas jobb det varit att granska dem.
Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att man föredragit att lyssna på personer som Sarnecki. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att samhället hållit sig med auktoriteter utan trovärdighet. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att det offentliga Sverige föredragit livslögner och floskler som "alla människors lika värde" framför att se verkligheten för vad den är.
När det nu är dags att betala notan visar sig denna, precis som den plötsligt omvände professorn också själv konstaterar i reportaget, vara väldigt hög. Självkritiken lyser dock med sin totala frånvaro, och nästa gång man inom journalistkåren vill ha en kriminologs syn på samhällsutvecklingen blir det sannolikt också till Sarnecki man ännu en gång i första hand hör av sig.
