Liksom trotskister alltid kallar sig socialister, marxister eller kommunister, tenderar socialliberaler att alltid kalla sig för "liberaler".
I ett "liberalt" samhälle, menar socialliberalen, skall det självklart råda rökförbud på uteserveringar, statligt alkoholmonopol och kanske också cykelhjälmstvång. I ett "liberalt" samhälle, menar socialliberalen, skall givetvis äganderätten vara starkt villkorad, och där skall givetvis långtgående positiva rättigheter bekostade av skattebetalarna råda.
Socialliberaler fyller kort sagt liberalismbegreppet med stora mängder socialism, och lutar sig därefter bekvämt tillbaka i förvissningen att ingen har rätt att invända mot den ideologi man förfäktar, eftersom denna är just liberal. Det hela är naturligtvis såväl djupt ohederligt som pompöst och lätt fundamentalistiskt, men däri återfinns inte desto mindre socialliberalismens kärna.
Traditionellt har socialliberaler genom att vara nyfikna, artiga och belevade delvis kompenserat för dessa tillkortakommanden. Sedan ett antal år tillbaka har socialliberalismen emellertid gått in i full bunkermentalitet. Demokratin är hotad, ett totalitärt maktövertagande hägrar runt hörnet och inga fula knep är därför längre otillåtna.
Det finns ett närmast oändligt antal exempel på detta, men för det senaste står Erik Helmerson i form av en dagsfärsk ledare i Dagens Nyheter. Efter att grundligt ha attackerat en gigantisk Brendan O'Neill-formad halmdocka, och därefter med apokalyptiskt darr på rösten konstaterat att "The centre cannot hold", går Helmerson till attack mot socialliberalismens arvfiende – hööögern.
"Här definierar jag", skriver Helmerson efter att ha förklarat islamismen, identitetspolitiken och alternativhögern som lika farliga, "alternativhögern som en sfär som i Sverige rör sig från Moderaternas högerflank, via SD och bort till den rena nazismen. Den omfattar både benhårda demokrater och röster som inte skulle dra sig för att avskaffa demokratin med ett nackskott."
Nå, låt oss vara generösa. Erik Helmerson menar naturligtvis inte att "Moderaternas högerflank" (läs "Hanif Bali") och ISIS utgör lika stora hot. Han förtjänar också ett erkännande för att han som en av få socialliberala skribenter faktiskt kritiserar den identitetspolitiska extremismens framfart. Skrivningen om "Moderaternas högerflank" är dock i sammanhanget så hårresande att den måste kommenteras.
Vad det hela kokar ned till att socialliberaler som Helmerson (tillsammans med andra progressiva i allehanda läger) gör analysen att det motstånd progressivismen idag möter i frågor som migration och feminism är en följd av att en hyperreaktionär våg sköljer över västvärlden. Detta är emellertid ett fullständigt felaktigt antagande.
Den progressiva falang Helmerson tillhör har de senaste decennierna sett det som sitt kall att radikalt omstöpa västvärlden. Välfungerande nationalstater skall raseras och ersättas med mångkulturalistiska samhällen. Välbeprövade normer utvecklade över årtusenden skall krossas, och medelst statlig indoktrinering ersättas med det senaste inom otestade ångvältsprogressivistiska värderingar.
Man vill, kort sagt, använda civilisationen som experimentverkstad. Detta till synes helt omedvetna om vilken tunn fernissa samma civilisation är. Detta till synes helt omedvetna om vilken avgrund man riskerar att störta ned i i samma sekund denna fernissa krackelerar.
Motståndet mot den helmersonska falangen är ingen ny storhet. Den nya storheten är tvärtom det faktum att den helmersonska falangens börjat se det som sitt heliga kall att påtvinga alla övriga människor ett samhälle de inte önskar. I denna kamp har man inom den progressiva falangen ofta valt att liera sig med fanatiker under såväl islamistisk som identitetspolitisk flagg.
Den tredje gruppering som Helmerson föraktfullt uppkallar efter randfenomenet alternativhöger, utgörs dock främst av människor som bara vill bli lämnade i fred. En del är förvisso drägg, och förtjänar också att behandlas som sådana. Den stora merparten är dock människor som bara vill fortsätta leva som de gjorde innan den progressiva falangen bestämde sig för att de till varje pris måste kuvas, och världen till varje pris måste omstöpas.
Den verkliga fanatismen återfinns bland de krafter som vill förvägra dem detta.
