Begrepp som post truth, fake news och påverkansoperationer är på modet. Samhällsdebatten kryllar av beskyllningar om att den ena efter den andra går Putins ärenden, etablerade journalister frossar i apokalyptiska narrativ och den klassiska konspirationsteorin har med besked tagit steget in i de fina salongerna.
Denna nyfunna omsorg om sanningen borde naturligtvis vara sund. Att slå vakt om sanningen är viktigt. Propaganda är ett av totalitarismens viktigaste verktyg, ryktesspridning kan orsaka stor skada och historien kryllar av exempel på hur påverkansoperationer skickligt iscensatta av fientliga (och för den delen också allierade) länder fått stor effekt.
Dessvärre är utvecklingen direkt osund, av den enkla anledningen att den plötsliga omsorgen om sanningen är ytterst selektiv. De många högtidliga försvarstalen för sanningen förs nämligen mot en bakgrund av skattefinansierad pseudovetenskap, statliga indoktrineringskampanjer under falsk vetenskaplig flagg, patologiska pseudodebatter, agendajournalistik och till faktagranskning förklädd propaganda.
Det är emellertid i stort sett aldrig mot detta sanningens självutnämnda riddare vänder sig. Faktum är att de i regel inte ens vänder sig mot de många många kolportörer av lögner och konspirationsteorier som faktiskt orsakar skada. Vad man i ställer vänder sig emot är att folk tar del av information som, även om denna stundom är såväl taffligt presenterad som vulgärt kommenterad, till övervägande del är sann.
Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig nämligen inte någon rädsla för osanningar skall spridas. Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig framför allt en rädsla för att medborgarna skall få tillgång till korrekt information om förhållanden, skeenden och förehavanden som personer med medial och politisk makt skulle föredra att medborgarna förblev okunniga om. Denna rädsla förstärks därtill av att de nya informationskanalerna tar marknadsandelar från de egna arbetsgivarna, och därmed också hotar den egna privilegierade ställningen.
Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar den postmoderna våg av pseudovetenskap som håller universitetsvärlden i ett järngrepp. Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar osann och missvisande nyhetsrapportering. Det är därför sanningens självutnämnda riddare ställer sig på de bindgalnas sida när pseudodebatterna stormar.
I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att sanningens självutnämnda riddare inte bryr sig när en tvättäkta sanningssägare i universitetsvärlden straffas med akademisk utfrysning. Det blir också plötsligt begripligt varför sanningens självutnämnda riddare är mer intresserade av att upprätthålla det gällande intersektionella narrativet än att granska en minister som
göder IS-sympatisörer med skattepengar.
En sådan förljugen miljö utgör naturligtvis inte bara bördig mylla för inhemska extremister. Ett samhälle där lögnerna på nyhetsplats är legio utgör dessutom bördig mylla för varje utländsk agent som ägnar sig åt påverkansoperationer. Ironiskt nog har sanningens självutnämnda riddare därför också helt rätt, när de hävdar att vi lever i ett post-truth-samhälle. De förstår bara inte att de själva är en central del av problemet.
