Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för "en utveckling där åsikter likställs med fakta". Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.
På Stockholms universitet anordnar man utbildningar i såväl "genusvetenskap" som "intersektionalitet", trots att dessa discipliner är lika ovetenskapliga som kreationism och lysenkoism. På universitetet är också politiska extremister som Paulina de los Reyes och Tiina Rosenberg anställda – inte trots den politiska fanatism de uppvisar som privatpersoner, utan för att just denna fanatism anses meriterande.
Skrapar man lite på ytan finner man emellertid att just detta synsätt genomsyrar March for Science från början till slut. Initiativet bottnar nämligen i motstånd mot Donald Trump, och hämtar näring ur narrativen om "falska nyheter" och "alternativa fakta". Att dessa narrativ som sådana uppvisar tydliga drag av postmodernt tänkande gör ironin svåröverträffad.
Såväl makthavares beredvillighet att bortse från vetenskapen som de många falska nyheterna i omlopp är naturligtvis ett stort problem. Detta är dock vare sig en ny företeelse eller någonting som utmärker Donald Trump. Tvärtom är den våg av missnöje som förde just Donald Trump till makten i mångt och mycket en motreaktion mot den orgie i institutionaliserade lögner den postmoderna irrlära som bland annat Stockholms universitet kallar för "vetenskap" i grund och botten är.
Inte desto mindre lär ytterst få av de svenskar som igår demonstrerade för vetenskapen och mot falska nyheter framföra någon kritik mot den institutionaliserade postmoderna kvasivetenskapen. Inte heller lär deras påstådda vurmande för sanningen ha yttrat sig i att de framfört några invändningar mot de flagranta lögner som de senaste åren förpackats som nyheter, och som bland annat handlat om att Sverige och Sandvikens kommun tjänat 900 miljarder respektive en halv miljard kronor på invandringen, och att denna därtill räddat Sveriges pensionärer.
De lär i bästa fall ytterst sällan ha bemött de åsikter som framförts om invandringens påstådda lönsamhet med den fakta som forskare och ämneskunniga som Jan Ekberg, Joakim Ruist och Tino Sanandaji haft att erbjuda. De lär ha hyllat, snarare än kritiserat, de nyhetsredaktioner som inte bara spridit lögner om saken, utan med ett oförblommerat orwellianskt språkbruk därtill benämnt detta för "faktakoll".
I förlängningen handlar det dock om betydligt mer än postmodernism och invandring. Att den svenska narkotikapolitiken är både kontraproduktiv och i allra högsta grad dödlig är sedan länge vetenskapligt fastställt, men de politiker som envist står bakom den beskylls ändå inte för "faktaresistens". På samma sätt är den vetenskapliga evidensen för att höga skatter och omfattande regleringar resulterar i minskat välstånd massiv, men inte desto mindre behöver socialister ytterst sällan stå till svars för att de baserar hela sin ideologi på "alternativa fakta".
Det vetenskapsförnekande post-truth-samhälle varje progressiv mainstreamdebattör med självaktning idag aldrig försitter en chans att varna för är inget hot, det är redan en realitet. Debattörerna i fråga är dock fullständigt blinda för detta, och vad mer är, många av dem har själva aktivt medverkat till att skapa detta monster.
Som människor har vi alla i varierande grad svårt för att ta till oss sanningar och fakta när dessa går stick i stäv med våra invanda föreställningar. Detta är någonting som sannolikt aldrig kommer att förändras, men som vi alla kan bli bättre på, och som vi alla bör vara medvetna om. March for Science är dock inte ett utslag av hur människor försöker bättra sig på denna punkt.
March for Science bör förstås som ett pep rally i vilket människor som vurmar för sanningen så länge denna sammanfaller med deras egen agenda, möts och ryggdunkar varandra. Att deras så kallande vurmande för sanningen så uppenbart är selektivt, gör dem dock lika "faktaresistenta" som de personer de kritiserar. Att de dessutom belönar varandra för denna hållning med ömsesidiga ryggdunkar, gör dock om möjligt just deras egen variant av faktaresistens ännu farligare.
