2018-07-31

Mer om de österrikiska och keynesianska tillväxtbegreppen

Som nyligen påpekades i ett tidigare inägg är det naturliga tillståndet enligt den österrikiska ekonomiska skolan inte inflation, utan deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att priset på en given vara sjunker med tiden.

Detta är inte bara relaterat till tillväxt, utan är på många sätt den enda meningsfulla definitionen av tillväxt. Att samma limpa bröd som år 1800 krävde avsevärt mer tid, fler arbetstimmar och större åkerarealer att framställa idag kan produceras mycket mer effektivt, är ett väldigt gott mått på de framsteg som gjorts sedan dess.

I många fall är de produkter vi köper idag dock inte likvärdiga med de konsumenterna köpte år 1800. Dels har helt nya produktkategorier tillkommit, dels har den ökade ekonomiska standarden resulterat i att vi idag förväntar oss bättre produkter. De livsmedel vi köper idag håller ofta avsevärt högre kvalitet än de som konsumerades för 200 år sedan, eftersom även de fattigaste idag har råd med bättre produkter än vad som var standard då.

Ett talande exempel på denna utveckling är de framsteg som gjorts på elektronikens område. En revolutionerande utveckling har gjort att nya och bättre produkter ständigt ersätter gamla, utan att konsumenterna behöver betala mer än tidigare. Detta är ekonomisk tillväxt i dess absolut renaste form, ett slående exempel på hur det ekonomiska välståndet ökar.

Den keynesianska ekonomiska teorin är emellertid blind för detta. När keynesianska ekonomer beräknar inflationen gör man detta genom att studera hur priset på en "korg" med varor utvecklas över tiden. Eftersom bland annat just elektroniska produkter med tiden försvinner från marknaden och ersätts med nya och förbättrade sådana, byts åtskilliga av produkterna i "varukorgen" med tiden ut mot nya i motsvarande prisklass.

Av denna anledning har de tidiga och relativt sett primitiva datorer och telefoner som återfanns i varukorgen 1990 steg för steg bytts ut mot sådana konsumenterna föredrar idag. Detta har dock gjorts utan att hänsyn tagits till att de senare versionerna motsvarat betydligt mer avancerade produkter. När en tidig mobiltelefon successivt bytts ut mot mer och mer avancerade modeller, för att idag representeras av en modern smartphone, har detta gjorts utifrån antagandet att produkterna varit likvärdiga ur konsumentperspektiv.

Denna dramatiska teknikutveckling kommer inte synas i några tillväxtsiffror. Den teknologiska utveckling som gjort att gamla och föråldrade produkter successivt ersatts med nya, har också möjliggjort att de nya produkterna kunnat lanseras på ungefär samma prisnivå som de gamla. Försäljningen av ett exemplar av en ny produkt av en viss typ, kommer därför inte bidra mer till BNP än vad dess föregångare gjorde då denna släpptes på marknaden.

Att ständigt mer avancerade produkter ersätter tidigare och sämre sådana i den "varukorg" som används för att beräkna inflationen, innebär däremot att den prisjämförelse som görs blir missvisande. När priserna på varukorgar från två år jämförs, kommer detta göras utan att hänsyn tas till att produkterna i den senare varukorgen är mer avancerade.

Hade varukorgarna innehållit samma produkter hade flera av produkterna i den senare korgen varit billigare än vad de var ett år tidigare, av den enkla anledningen att föråldrade produkter hade gått ned i pris i takt med att nya modeller släppts. Detta hade också gett helt andra inflationssiffror.

Vad som därmed sker är att man "kvittar" teknologisk utveckling mot den av österrikarna förutspådda naturliga deflationen, som trots centralbankernas idoga arbete för att urholka värdet på valutorna fortfarande är en högst reell kraft. Vad som därmed återstår är ett tillväxtbegrepp som, något raljant uttyck, är ett mått på hur mycket förbränningen av olja har ökat sedan förra året.

Ett sådant mått är måhända relevant för en keynesiansk skuldekonomi där räntekostnaderna hela tiden ökar, men det är ett ytterst dåligt mått på faktisk välståndsökning

2018-07-30

Migrationen, matematiken och verkligheten

Begreppet Eurabia betecknar en tilltänkt framtid där den inhemska befolkningen blivit en minoritet i Europa (eller delar av Europa) till följd av omfattande asylinvandring. Scenariot har vid upprepade tillfällen avfärdats som en myt, med motiveringen att de utlandsfödda inte kommer hamna i majoritetsställning ens om de högsta migrationsprognoserna skulle slå in.

Huruvida detta stämmer i sak är numera högst osäkert, givet de senaste årens migrationsvolymer, men även om man godtar detta är resonemanget förrädiskt. Den tvärsäkra utsagan bygger nämligen på det outtalade antagandet att asylinvandrarnas barn föds som fullt integrerade européer. Detta antagande stämmer dock mycket dåligt överens med verkligheten.

Verkligheten är att den ohållbart stora migrationen, de kravlösa bidragen och segregationen gör att den andra generationen föds in i ett Skuggsverige där svenskan är marginaliserad, svenska värderingar inte råder och kulturen är Mellanösterns.

Den andra generationens skolresultat är inte sällan katastrofala, överrepresentationen i brottslighet är hög, språkkunskaperna ofta undermåliga, man samarbetar inte med det svenska rättsväsendet och islamistisk radikalisering i gruppen är ett högst reellt problem.

Sedan det tidigare migrationsnarrativet rämnade 2015 odlas en myt om att den svenska migrationspolitiken idag är ytterst återhållsam. Detta är en lögn. Enligt Migrationsverkets förväntas i år 79 000 personer ansöka om asyl eller att få anhöriginvandra. 2017 beviljades totalt över 55 000 antingen asyl, eller beviljades uppehållstillstånd som anhöriga till personer som fått asyl.

Om denna nivå håller i sig kommer över två miljoner ur dessa grupper att invandra till Sverige de närmaste fyra decennierna. Tillsammans med personer som tidigare invandrat, dessas barn och personer som har invandrat eller kommer invandra till Sverige illegalt, närmar vi oss då en population så stor att "konspirationsteorin" om Eurabia börjar bli en realitet.

Ett sådant Sverige kommer vara förändrat till oigenkännlighet. Tilliten kommer vara slagen i spillror, islamister och klanhövdingar kommer vara politiska maktfaktorer, det välfärdssamhälle som vänstern håller för heligt kommer vara en ekonomisk omöjlighet och en regelrätt polisstat kommer vara nödvändig om lag och ordning skall kunna upprätthållas.

Detta är, märk väl, inte vilda spekulationer eller någon domedagsprofetia. Det är vad som med matematisk nödvändighet kommer inträffa såvida inte en synnerligen radikal omläggning av migrationspolitiken sker snart (helst igår). De politiker, debattörer och makthavare som påstår någonting annat ägnar sig åt önskedrömmar och fria fantasier, och bör av just denna anledning hållas så långt borta från varje form av reellt inflytande det över huvud taget bara är möjligt.

2018-07-29

Om österrikisk och keynesiansk ekonomisk tillväxt

När kapitalismen kritiseras med till synes tunga argument, finner man inte sällan att det i själva verket är följderna av regleringar och marknadsingrepp som orsakat de problem som åberopas. Samma sak kan sägas om den idag från politiskt håll institutionaliserade keynesianismen.

En påfallande ofta förbisedd österrikisk observation är att det normala inte är inflation, utan tvärtom deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att en given vara blir billigare med tiden. Den som är tålmodig nog att skjuta ett inköp på framtiden, belönas därför också med ett lägre pris.

Detta är en i grund och botten sund ordning då den skapar incitament för sparande och kapitalackumulering, vilket i sin tur är förutsättningar för entreprenörskap. Precis detta ses dock som någonting negativt av keynesianer, då den senare skolan i varje givet ögonblick hoppas skapa tillväxt genom att tidigarelägga så mycket konsumtion som möjligt.

Av denna anledning är inflation (det vill säga en politik för att medvetet urholka pengarnas värde) för keynesianen inte bara någonting acceptabelt, utan någonting önskvärt. Genom att på politisk väg tillse att medborgarnas besparingar ständigt minskar i värde, hoppas man hålla sparandet lågt och konsumtionen hög.

En sådan strategi kan naturligtvis, då den först införs, skapa en temporär ekonomisk uppgång. Uppgången är emellertid just temporär, och på längre sikt blir effekten den direkt motsatta. Kapitalackumulation försvåras, vilket leder till minskat entreprenörskap och att nya oligopol växer fram. Detta leder i sin tur i förlängningen till minskat välstånd.

Att keynesianismen trots detta blivit normaltillståndet beror på att den passar den politiska klassen. Keynesianska stimulanser passar den politiker, vars sikte är inställt på ett val som mest några år bort, som hand i handske. Genom nya keynesianska stimulanser kan man dopa ekonomin nog för att vinna nästa val, och vad de negativa effekterna på lite längre sikt beträffar, är detta någon annans problem.

Där den österriskiska skolan är ett ekonomiskt system för låg tidspreferens, är keynesianismen med andra ord ett system där hög tidspreferens aktivt belönas. Detta skadar i förlängningen i stort sett alla, men har trots detta institutionaliserats då ett sådant system gynnar den cyniska politiska klassens synnerligen kortsiktiga intressen.

Detta får ett antal synnerligen intressanta effekter, inte minst ur miljö- och arbetsrättsperspektiv. Ur österrikiskt perspektiv skulle de ständiga effektivitetsökningarna till exempel inte bara kunna omsättas i såväl förkortad arbetstid (någonting som historiskt redan har skett flera gånger). De skulle också kunna omsättas i en minskad eller icke-ökande förbrukning av resurser och energi, med alla de miljöeffekter detta skulle medföra.

För keynesianen är en sådan utveckling dock någonting som måste undvikas till varje pris. Keynesianismen strävar nämligen inte bara efter att skapa tillväxt genom inflation, utan också genom att låna till konsumtion. Den keynesianska ekonomin är därför högbelånad, och för att kunna betala de ständigt ökade räntekostnaderna som följer på detta blir en form av tillväxt som ständigt kräver mer resurser ett måste.

Här blottläggs en avgörande skillnad i hur den österrikiska skolan och keynesianismen betraktar tillväxt. För österrikaren är tillväxt en effektivitetsförbättring, det vill säga att det krävs mindre resurser för att tillverka en given produkt. För keynesianen är däremot tillväxt ett tillstånd där mängden resurser som omsätts i ekonomin ständigt ökar.

Keynesianismen bidrar därför inte bara till minskat entreprenörsskap, fattigare konsumenter, pyramidspelsliknande ekonomiska upplägg och våldsamma konjunkturväxlingar. Keynesianismen bidrar också till just den stress och miljöbelastning som dess förespråkare i sin outsinliga visdom därefter håller kapitalismen ansvarig för.

2018-07-21

Om synen på fakta i postmodernismens tidevarv

Mitt i rådande våg av vänsterextremism har fakta och rationalitet blivit honnörsord. Det hela är naturligtvis ytterst motsägelsefullt, då det stora och statligt påbjudna intresset för postmoderna företeelser som genusvetenskap och intersektionalitet i grund och botten är produkten av ett samhälle som förkastat just fakta, rationalitet och evidens.

För en intelligentsia vars kapacitet till dubbeltänk och kognitiv dissonans är omvittnad utgör detta emellertid inte något problem. Parallellt med att pseudovetenskapen flyttat in permanent på universiteten skall allting (utom pseudovetenskapen) faktagranskas. Denna faktagranskning sker emellertid med en ångvälts subtilitet och en flodhästs fingertoppskänsla.

Att strikt hålla sig till fakta, evidens och rationalitet är av yttersta vikt i just vetenskapliga sammanhang. Den vetenskapliga metoden har inte bara visat sig fungera, den har lett till revolutionära framsteg. Vad mer är, även de personer som påstår sig vara kritiska till den visar sig i praktiken alltid förlita sig på den när det faktiskt gäller.

Inte ens en normkritisk genusvetare skulle vilja sätta sig i ett flygplan konstruerat enligt postmoderna principer, få sin el levererad från en postmodern transformatorstation eller vara utelämnad till ett postmodernt fjärrvärmeverk en svinkall februarinatt. Att det därtill inte finns någon marknad för postmodernt framtagna smartphones, läsplattor eller datorer är också synnerligen talande.

När det däremot kommer till individens inre liv är fakta i många fall tämligen meningslöst. För att ta ett exempel så är det ur denna mening i regel fullständigt meningslöst att försöka utreda huruvida Gud, gudar, änglar, demoner, andar, astralprojektion, reinkarnation, telepati, troll, tomtar eller utomjordingar faktiskt existerar i någon objektiv mening.

Människor är irrationella djur, och för många människor erbjuder tron på någon av ovan nämnda företeelser en högst reell känsla av mening. Den människa som faktiskt upplever att livet erbjuder mening är en lycklig människa, och att försöka frånta en människa vad som ger hennes liv mening är en grym handling. Det hela må framstå som irrationellt, men som jämförelse kan påpekas att även människors sexdrift och de uttryck denna tar sig ofta befinner sig synnerligen långt från det till synes rationellas domäner.

Någonstans mellan vetenskapen och individen återfinns samhället. För samhället är fakta och det rationella viktiga, men otillräckliga, verktyg. Aktörerna i ett samhälle är inte rationella och logiska varelser, utan irrationella djur med djuriska drifter. Att dessa irrationella djur mot alla odds lyckats forma en civilisation är en fantastisk bedrift.

Denna civilisation går dock i praktiken inte att förstå, analysera, styra eller omforma utifrån vad som till synes är rationellt. Denna civilisation har uppstått ur kaos, och de institutioner som gjort den möjlig har historiskt vanligtvis fått fäste först efter att man testat oräkneliga andra och funnit att dessa inte fungerat, eller fungerat sämre.

På samma sätt som en lösning på trekroppsproblemet gäckar fysikerna, gäckar civilisationens mekanismer människans fattnings- och beräkningsförmåga. Problemet är för komplext för att kunna analyseras utifrån vetenskapliga metoder. Man kan hitta fungerande förklaringsmodeller för vissa specialfall, men en generell lösning står sannolikt inte att finna.

Av denna anledning är det i det generella fallet storhetsvansinne att inbilla sig att en bättre civilisation kan framtvingas på politisk väg. Mindre förbättringar kan visserligen ibland åstadkommas genom mindre justeringar, och relativt stora förbättringar kan åstadkomma genom att anamma det som på annat håll visa sig fungera. Varje försök att på revolutionär väg radikalt omstöpa samhället utifrån rationalistiska principer är dock ett utslag av megalomani, som med väldigt stor sannolikhet kommer sluta illa.

Den andra sidan av myntet är att många institutioner, regler och normer i samhället kan förefalla både omotiverade och irrationella, men inte desto mindre fylla en högst viktig funktion. Sambandet mellan vad de faktiskt åstadkommer, och vad vi kan föreställa oss att de fyller för funktion, kan vara omöjligt att fastslå på förhand, och att avskaffa eller förändra dem kan därför få synnerligen oönskade effekter som ingen hade räknat med.

Av denna anledning är en övertro på det rationella och vad som förenklat kallas för fakta i politiska och samhällsrelaterade sammanhang inte bara dåligt, det är direkt farligt. Civilisationen är osannolik, oöverblickbar och ömtålig, och den som tro sig förstå de mekanismer som möjliggör den lider av hybris.