Den gängse rasismdiskursen präglas inte bara av betingade reflexer, hysteriska känsloutbrott och en total avsaknad av logik. Den präglas därtill av en ordning där det ironiskt nog anses fullständigt självklart att människor skall behandlas olika beroende på hudfärg, etnisk bakgrund och religiös tillhörighet.
Media fylls just nu av krigsrubriker om en svart kvinna som blivit avvisad från ett tunnelbanetåg efter att hon först inte kunnat uppvisa giltigt färdbevis, och därefter brukat våld mot väktare sedan hon fått en tilläggsavgift utskriven. Hade föremålet för väktarnas aktion varit en vit man hade ingen lyft ett ögonbryn, men eftersom det i stället rörde sig om en svart kvinna påstås och insinueras nu i den ena artikeln efter den andra att det hela skulle vara ett utslag av rasism. Kändisar och opinionsbildare står på kö för att delge oss sina synnerligen vulgära tankar om det inträffade, och påstår rentav att händelsen visar att väktare utgör "det största säkerhetshotet för medborgarna". Detta i ett läge då nyheter om hur 83-åringar blir brutalt misshandlade av inbrottstjuvar tillhör det nya normala.
Den gängse rasismdiskursen utgör en skyddad verkstad vars aktörer fullständigt fjärmat sig från verkligheten, men som de flesta till följd av den ständiga progressiva propagandan inte desto mindre internaliserat så till den grad att de inte längre förmår se det uppenbara – nämligen att den är helt igenom förljugen. I ett läge där invandrares överrepresentation i grov brottslighet är skyhög, får vi därför nu läsa debattartiklar skrivna av personer med invandrarbakgrund som, efter att de på tämligen okonventionella grunder blivit riksdagsledamöter, hävdar att det stora problemet i sammanhanget skulle vara svenskars våld mot invandrare.
Den påstådda rasism svenskar dagligen får höra att de utövar mot de personer som – till en väldigt hög kostnad för svenska skattebetalare, och ofta på påfallande oklara grunder – invandrat till Sverige, bör i första hand förstås som ett fantastifoster skapat av postmodernister, en kaosdyrkande vänster och progressiva fanatiker. Vad mer är, genom att pumpa ut dylika förljugna narrativ förskjuts uppmärksamheten från politikernas inkompetens, den utbredda laglösheten och den sorglösa invandringspolitikens allt mer uppenbart destruktiva konsekvenser.
Det existerar naturligtvis rasism i Sverige (en rasism som för övrigt sannolikt i första hand återfinns bland personer som själva invandrat), men vad som i allmänhet torgförs som "rasism" är en kombination av regelrätta hjärnspöken, en systematisk ovilja att hålla invandrare ansvariga för sina egna handlingar och en akademisk förkärlek för ett vänsterextremt tankegods i vilket orsakerna till invandrares överrepresentation i bland annat brottslighet söks i vad svenskar gör.
Så länge detta inte förändras kan begreppet "rasism" med fördel sorteras in under samma kategori som begreppen homeopati, lysenkoism, flogistonteori och vattuminskning. Användningen av ordet "rasism" bör idag i första hand förstås som att den som yttrar det vill positionera sig på ett sätt som är så förmånligt för vederbörandes framtida karriär som möjligt. Att samma personer till synes inte bryr sig det minsta om att priset för detta agerande blir allmän fördumning, en destruktiv politisk linje och ett alltmer giftigt samhällsklimat, är en fingervisning om hur gott deras uppsåt egentligen är.
