Vi har råd. Mångkultur berikar. Vi värnar människovärdet. Vi står upp mot de främlingsfientliga krafterna. Med icke-argument som dessa försvaras på daglig basis den ansvarslösa invandringspolitiken av de politiker, journalister, professorer och andra som utgör gräddan av Sveriges makthavare och de facto-auktoriteter.
Om den verklighet som gömmer sig bakom denna flodvåg av floskler kunde man nyligen läsa i Upsala Nya Tidning. I ett reportage berättas att "andelen gymnasietjejer som kände sig trygga i centrala staden störtdök från 45 procent år 2013 till 19 procent 2017", och att anledningen till detta är de "killgäng" som håller till i de centrala delarna av staden. Situationen har urartat så till den grad att chefen för kommunens ungdomsjour rekommenderar tjejer som känner sig otrygga att inte röra sig ensamma i staden ens under dagtid.
Den uppenbara frågan som infinner sig i sammanhanget blir då om tjejerna själva anser sig har råd med en invandringspolitik som dagens? Anser tjejerna själva att mångkulturen berikar? Anser deras föräldrar sig leva i ett samhälle där de styrande värnar människovärdet? Upplever de Uppsalabor som berörs av problemen att det viktiga nu är att man står upp mot de främlingsfientliga krafterna? Går det i sammanhanget över huvud taget att med den intellektuella hederligheten i behåll påstå att de främlingsfientliga krafterna har fel?
Den krassa realiteten är att invandringspolitiken på område efter område är skadlig. Det finns naturligtvis gott om exempel på invandrare som varit en tillgång för Sverige, men på makronivå är inte desto mindre de aggregerade effekterna så gott som alltid negativa. Priset betalas inte bara av skattebetalarna, utan även av barnfamiljer, pensionärer, kvinnor och, som exemplet Uppsala så tydligt visar, tjejer i gymnasieåldern.
Trots detta domineras den offentliga debatten av det underförstådda antagandet att motståndet mot den förda invandringspolitiken skulle vara irrationellt. Vad man därmed säger är att det skulle vara irrationellt att anse att ens dotter har rätt att känna sig trygg på stan. Att det skulle vara irrationellt av kvinnor att känna sig otrygga i ett läge där risken att bli våldtagen är betydligt högre än vad den hade varit med en annan politik. Att det skulle vara irrationellt att motsätta sig en politik som leder till att barn blir knivrånade. Att det skulle vara irrationellt att ifrågasätta en samhällsförändring som får till konsekvens att 90-åriga kvinnor blir rånade.
Det är en hållning som inte bara faller på sin egen orimlighet, utan som därtill är både amoralisk och direkt pervers. Att den inte desto mindre dominerar den offentliga debatten, och att hederliga debattörer ständigt känner sig nödgade att slå knut på sig själva för att blidka de krafter som upprätthåller den, bär ett sjukt samhälles alla kännetecken.
