Det är lätt att förundras över hur de svenska makthavarna år efter år tillåter hårresande missförhållanden att fortgå, trots att även den fåvitske i regel kan se vilka åtgärder som är nödvändiga för att få bukt med dem. Kaoset i skolan, den utbredda laglösheten, den ansvarslösa migrationspolitiken, den tandlösa brottslagstiftningen, den bekymmerslösa inställningen till islamistisk terrorism och oförmågan att hantera det systematiska passfusket är bara några av oräkneliga exempel på detta, och givet problemens magnitud är den ringa omfattning i vilken de ansvariga politikerna faktiskt får stå till svars för sin monumentala oförmåga därtill direkt slående.
Det till synes obegripliga har dock en i grund och botten väldigt enkel förklaring, om än en sådan som sannolikt endast ett fåtal är på det klara med. Att den svenska politiska verkligheten idag mest påminner om en surrealistisk feberdröm, är nämligen en direkt konsekvens av att vänstern hatar ordning. Denna aversion mot ordning är inte, om någon till äventyrs skulle tro det, någon sorts bieffekt av det vänsterpolitiska tankegodset, utan i själva verket tvärtom ett så utmärkande drag att denna aversion med fördel kan användas som definition av begreppet vänster.
Inom vänstern skulle man naturligtvis aldrig erkänna att det förhåller sig på det sättet, och sannolikt är man i regel inte heller ens själva medvetna om detta. I sin retorik åberopar man allehanda högtidliga och principiella resonemang bakom de egna ståndpunkterna, men inte desto mindre är mönstret tydligt när man ser till vad vänstern faktiskt gör. När det kommer till kritan låter man hellre personer bli misshandlade och rånade än vidtar meningsfulla åtgärder mot kriminaliteten. När det kommer till kritan överger man hellre hedersvåldets offer än vidtar åtgärder mot deras plågoandar. När det kommer till kritan väljer man att låta skattepengar regna över islamister framför att bekämpa terrorister. När det kommer till kritan tar man tacksamt chansen att diskutera Kulturprofiler och Akademier i stället för att bekämpa överfallsvåldtäkter.
Vänstern må ha en imponerande teoribildning bakom sina paroller, men när det kommer till kritan är vad man faktiskt gör att så gott som alltid välja kaos före ordning. Vänsterns motvilja mot ordning är grundmurad, och i ljuset av detta blir den ständigt mer urspårade svenska verkligheten plötsligt också fullt begriplig. Vad som gömmer sig bakom etiketter som socialism, socialliberalism och progressivism är en kaosideologi, och det är hög tid att vi också börjar bemöta den som en sådan.
Relaterat:
Om vänstern som politisk entropi
