2019-05-21

Om den konstruerade främlingen och återgången till det förnationalistiska tillståndet

När Hillary Clinton i september 2016 mitt under rådande presidentvalskampanj avfärdade en fjärdedel av väljarna som en "basket of deplorables", var detta ingenting som sades i ett vakuum. Tvärtom är yttranden av detta slag idag legio, och även en tämligen förhärdad misantrop som undertecknad kommer allt oftare på sig själv med bli direkt illa till mods av det hämningslösa förakt gentemot arbetarklassen och landsbygdsbor som man inom den progressiva kasten numera både öppet och stolt koketterar med.

En utmärkande egenskap för detta förakt är att föremålet för det är människor som betraktas som väsensskilda från den egna gruppen. Sättet föraktet framförs på röjer inte bara en nedlåtande attityd, utan även en betraktare vars blick är den med vilken man betraktar någonting som inte är riktigt mänskligt. Hållningen påminner om den i bästa fall roade, och i värsta fall direkt äcklade, zoologens eller viktorianske antropologens. Vad man betraktar är till synes inte en människa med vilken man delar språk och kultur, utan en fullständigt främmande varelse.

I viss mån speglar naturligtvis detta en uråldrig sanning, nämligen att olika samhällsskikt utmärker sig för sina egna sociolekter och subkulturer. I modern tid har dock dessa skillnader länge varit av sekundär betydelse, och överskuggats av att man även mellan dessa skikt delat språk och – till följd av geografisk närhet – såväl erfarenheter som kulturella referensramar med varandra. Detta har skapat en gemensam identitet som svetsat människor samman, och som i förlängningen också skapat en gemensam klan eller stam.

Vad det hämningslösa och idag så fashionabla progressiva föraktet mer än någonting annat är ett utlopp för, är en ambition att lämna denna gemensamma identitet bakom sig. Genom att retroaktivt utse etablerade begrepp till nedsättande epitet, genom att själv alltmer börja signalera vem man vill uppfattas som genom användandet av kodord, och genom att avsiktligt förstärka de skillnader som alltid funnits när det kommer till nöjen, kulturella preferenser och konsumtionsmönster, har man aktivt och avsiktligt vidgat vad som tidigare varit en spricka till en djup klyfta.

I takt med att klyftan blivit djupare har också den gemensamma identiteten försvagats, ända tills de båda grupper som nu är tydligt uppdelade på varsin sida av den börjat sluta uppfatta sig som en och samma stam. Förmågan och viljan till empati börjar inskränka sig till den egna gruppen, och för den progressive som vet sig ha moralen på sin sida, börjar människorna bortom den mentala klyfta man själv i allra högsta grad varit med om att skapa i tilltagande grad framstå som just en "basket of deplorables".

När samhörigheten väl har eroderats och en främling har skapats, ligger som hos alla flockdjur föraktet och hatet nära till hands. I syfte att vidga klyftan ytterligare, börjar det i detta skede också framstå som alltmer lockande att – om inte i praktiken, så i alla fall med en läpparnas bekännelse – uppta faktiska främlingar i den egna stammen, då detta blir ett effektivt sätt att förstärka främlingskapet ytterligare. Det är sannolikt också i ljuset av detta de idag så vanliga referenserna till begrepp som "vita män" bör förstås.

Vad man i och med detta lyckats uppnå är en återgång till ett förnationalistiskt tillstånd, där stamtillhörigheten primärt avgörs av klass och kast, snarare än av just nationalitet. Till skillnad från vad som var fallet före nationalismen, förenas idag dock i väldigt hög utsträckning de olika kasterna av nationalstatens gemensamma institutioner, allmänningar, transfereringssystem, lagar och sociala konventioner, varför vad som då fungerade förhållandevis väl nu ger upphov till våldsam friktion. Vad mer är, den kastchauvinism som nu tillämpas är så ohämmad att den även får de flesta radikala nationalister att framstå som måttfulla i jämförelse. Den nidbild av nationalismen man sällan försitter ett tillfälle att kritisera, speglar i själva verket bara vad man själv ogenerat ägnar sig åt, fast på grundval av en annan stamtillhörighet än den nationella.

Att den egna chauvinismen är både djupt motbjudande, hatisk och farlig, utgör dock för den progressive inget problem. Då den varken kan kopplas till nationalitet eller ras blir den, med den progressives fäbless för ytliga och emotionella analyser, till en fullt legitim hållning. Att man till skillnad från den stora merparten av västvärldens nationalister leker med just de krafter som gång på gång visat sig vara väldigt farliga, förblir därför någonting som inte ens den som ständigt och tvångsmässigt hänvisar till 1930-talet reflekterar över för en sekund.