Den kraftigt förändrade demografin och mångkulturalismens grundlagsskyddade ställning må ha stöpt om Sverige i grunden, men inte desto mindre både är och förblir det mångkulturella samhället en vision utan motsvarighet i verkligheten. Vi ser förvisso dagligen exempel på ett mångkulturellt samhälle i televisionen, i populärkulturen, i reklamen och i den offentliga sektorns samhällsinformation, men vad som förenar dessa exempel på det mångkulturella samhället är att de är fiktiva, kraftigt tillrättalagda eller synnerligen icke-representativa. De avbildar en verklighet som knappt någon (och i synnerhet inte de mest aggressiva förespråkarna av mångkulturalismen själva) möter i sin vardag.
Samhällsinformationens mångkulturella arbetsplatser är ytterst ovanliga i verkligheten, och i den mån mångfald ändå finns begränsar sig denna i regel till ett fåtal grupper som visat sig ha betydligt lättare för att anpassa sig än den genomsnittliga. De mångkulturella vänkretsar som syns i reklamfilmerna har mycket lite gemensamt med de kretsar i vilka icke-fiktiva människor umgås, och i den mån undantag finns utgörs dessa i regel av personer som är så gott som helt assimilerade. Hijabklädda kvinnor i TV må vara nästan lika vanliga som i gatubilden, men deras andel av de personer som har den efterfrågade kompetensen och de i normalfallet nödvändiga kontakterna är så försumbar att vad vi ser inte är ett exempel på representation, utan på massiv överrepresentation.
De bilder av det lyckade mångkulturella samhälle vi matas med har ytterst lite gemensamt med den verklighet vilken vi lever och verkar i. Dessa bilder utgör visioner av hur progressiva intalar sig att det skulle kunna och borde vara. Syftet är stundom att visa omvärlden hur fördomsfria bildernas skapare är, stundom att måla upp en positiv vision och stundom att skriva en publik man tänker sig utgörs av lågpannade bönder på näsan. Resultatet, däremot, genomsyras inte bara av hyckleri, utan uppfattas därtill som en förolämpning och tenderar att ha en direkt alienerande effekt.
Dessa mångkulturella hägringar produceras på arbetsplatser där man visserligen gärna äter meze, men där libaneser inte bara lyser med sin frånvaro, utan också lyser med sin frånvaro i de anställdas vänkretsar och kontaktnät. I den mån man känner en Muhammed är han i normalfallet iranier, talar svenska utan brytning och assimilerad så till den grad att det för hans kollegor alltid kommer som en mindre chock när han säger något som påminner dem om hans ursprung. Den enda källan till mångkultur på dylika arbetsplatser är i regel städpersonalen, till vilka man säger "hej" med ett ansträngt leende som man hoppas skall få dem att känna sig som jämlikar.
De politiker och opinionsbildare som med fanatikerns iver både försvarar mångkulturalismen och demoniserar dess kritiker älskar att kokettera med sina utländska vänner och släktingar, men de exempel man lyfter fram övertygar sällan. Man åberopar sina norska vänner som exempel på lyckad integration och man låter en kanadensare representera den utomeuropeiske invandraren. Man framhåller det lilla fåtalet assimilerade som regel snarare än undantag, och man lyfter skenheligt fram ytligt bekanta och gamla klasskamrater man aldrig umgåtts med på fritiden som sina invandrade "vänner". Et cetera.
Det hela är en charad som upphör i samma sekund som kamerorna släcks. Så fort man får möjlighet återvänder man till sina etniskt svenska arbetsplatser, till sina etniskt svenska familjer, till sina etniskt svenska nätverk och till sina etniskt svenska vänner. Över lunchen med sina etniskt svenska kollegor förfasas man över den strukturella rasismen, och tillsammans med sina etniskt svenska vänner hånar man de troglodyter som röstar på Sverigedemokraterna i stället för att njuta av mångkulturen. Vad som däremot inte berörs med ett enda ord är att ingen i rummet bryter på ett utländskt språk, saknar de kulturella referenser som behövs för att följa konversationen, inte kan de sociala koder som behövs för att tillställningen skall förlöpa friktionsfritt eller ens bor i ett område där vederbörande kan uppleva den mångkultur man i sällskapet talar sig så varma för.
Vad som i stället sker under tiden som charaden fortlöper är att allt fler i tilltagande grad börjar känna sig som främlingar då de rör sig i den förändrade gatubilden. Personer som alltid sett sig som individualister blir varse att de sätter större värde vid kollektivet än de trodde, och människor som sällan reflekterat över kultur eller identitet blir allt oftare påminda om hur mycket de värdesätter ett offentligt rum där andra delar de egna referensramarna. I mötet med det mångkulturella uppstår större och större sprickor i illusionen av att svensk identitet inte spelar någon roll.
Få förespråkare av mångkulturalismen skulle givetvis erkänna detta öppet, eller ens inför sig själva. Tvärtom blir upprättandet av etniskt svenska enklaver ironiskt nog av central betydelse för att kunna upprätthålla illusionen av mångkulturen som någonting man uppskattar, då de ständiga möten med den mångkulturella verkligheten som annars väntar utgör ett alldeles för stort hot mot de lögner man försöker intala sig själva är sanningar. För de makthavare och opinionsbildare som högljutt sjunger mångkulturalismens lov är detta i regel inte heller förknippat med några större praktiska problem, då de till skillnad från den typiske lågpannade xenofoben också har de ekonomiska resurser som krävs för att bosätta sig i sådana enklaver.
