I de stalinistiska skolorna fick eleverna lära sig att det sovjetiska systemet var överlägset alla andra. I de hitlertyska skolorna fick eleverna lära sig att det nazistiska systemet var överlägset alla andra. För en medborgare i Moderniteten framstår detta som uppenbara exempel på propaganda, men vad nämnda medborgare sällan reflekterar över är de uppenbara parallellerna till hans egen värld. I moderna skolor får eleverna nämligen som av en händelse lära sig att det progressiva och förment demokratiska systemet också är överlägset alla andra.
I detta påstående har Moderniteten givetvis något mer på fötterna än sina stalinistiska och nazistiska motsvarigheter, men den grundläggande mekanismen är inte desto mindre densamma. Såväl skolelever som medborgare i allmänhet matas ständigt med budskapet att gällande ordning är självskriven, och den som offentligt ifrågasätter detta budskap får snart erfara att det är allt annat än gratis att framföra sådan kritik. Moderniteten utgör ur denna aspekt inte någonting särskilt nytt, utan har tvärtom betydligt mer gemensamt med såväl sina föregångare som fiender än vad den är villig att medge.
Vad som skiljer Moderniteten från sina förskjutna släktingar är det faktum att i de senare vet den oppositionelle precis vilka hans motståndare är. För den oppositionelle i Moderniteten, däremot, är skuldfrågan utsmetad och oklar, då maktförhållandena är betydligt mer komplicerade, och eftersom även den oppositionelle själv i regel är övertygad om att problemet inte återfinns hos systemet som sådant. Den typiske oppositionelle förmår därför inte hitta en väldefinierad motståndare, och hans kamp förblir därför i regel också impotent.
Just det faktum att även oppositionella tenderar att ställa sig bakom systemet som sådant är den skrupelfrie makthavarens bästa vapen. Det anses i Moderniteten nämligen utgöra ett angrepp på just systemet som sådant att uttrycka sin genuina avsky för ett etablissemang som köper röster för andras pengar, låter skattepengar regna över islamister, använder statskassan för att belöna sina vänner, ljuger skamlöst om både invandringens kostnader och förment positiva konsekvenser, låter grovt kriminella härja så gott som fritt och som med emfas hävdar att att en invandring i storleksordningen en miljon personer per årtionde under inga omständigheter kan leda till att svenskar blir till minoritet i sitt eget land.
Därmed tillåts också en frapperande nepotism, en epidemisk kriminalitet, groteska oegentligheter och en flodvåg av lögner passera på det stora hela ostört. Pliktskyldiga invändningar framförs visserligen, men dessa står inte på något sätt i proportion till de missförhållanden som är en av ordningens mer utmärkande egenskaper. En regering som inte förmår ingripa mot jihadister men däremot stödjer deras föreningar med bidrag får visserligen försynt kritiseras, men under inga omständigheter kallas för "kollaboratörer". Att artigt kritisera en tidning som systematiskt målar upp en missvisande eller osann bild av verkligheten är visserligen acceptabelt, men dess medarbetare får under inga omständigheter kallas för "lögnare". Det underförstådda antagandet att Modernitetens etablissemang utgörs av människor som vill väl, gör det till ett socialt klavertramp att uppmärksamma ens de mest hårresande av missförhållanden utan att först kraftigt tona ned dem.
Som av en händelse är detta en ordning som passar etablissemanget utmärkt. Den skyddar de egna privilegierade positionerna, den bakbinder motståndarna och den förhindrar att ansvar utkrävs. Att varje försök att utmana denna ordning konsekvent möts med demonisering och kraftiga fördömanden från alla systemets insiders har således en väldigt enkel förklaring, nämligen att anständighet, god moral, ansvarsutkrävande, konsekventa måttstockar och frånvaron av kaos inte ligger i etablissemangets intresse. Man har allt att vinna på status quo, och allt att förlora på ett mindre förtappat samhälle.
Det bör här påpekas att omedvetenheten om detta är i det närmaste total bland samtliga inblandade. Inom etablissemanget är man övertygade om att stödet man ger till salafister kommer främja integrationen och bekämpa rasismen, och när man fyller en tidning med lögner gör man detta fast förvissade om att vad man gör är att rakryggat bekämpa myter, fördomar och okunskap. Parallellt med detta har även etablissemangets kritiker i regel så till den grad internaliserat samma etablissemangs världsbild, att man ständigt försöker visa sig dygdiga genom att anpassa sig till en moraliskt depraverad motståndares narrativ.
På detta sätt skapas en ordning i vilken den genuina ondskan ständigt flyttar fram sina positioner. En historiskt hög BNP och avancerad läkekonst utgör dock inte förmildrande omständigheter när ett etablissemang som vet bättre faciliterar islamism, mörkar om våldtäkter, ljuger ogenerat om invandringspolitikens konsekvenser, slänger konstnärer i fängelse, upphöjer djurplågare som bedriver hetsjakt på misshandlade pensionärer till hjältar, och steg för steg omstöper samhället i totalitär riktning. Att kompromissa med och anpassa sig till ett sådant etablissemang är inte bara kontraproduktivt, utan också direkt omoraliskt.
