Att som nordeuropé läsa den nyligen bortgångne Guillaume Faye medför något av en kulturkrock. Detta beror sannolikt delvis på att nordeuropén har internaliserat en anglosaxisk världsbild i högre grad än vad vederbörande i regel är riktigt villig att medge, men också på att Faye är fransman. Trots att han sätter en ära i att såga det franska etablissemangets akademiker utmed fotknölarna låter Faye ändå bitvis förvirrande lik en av dem, och trots att han gör synnerligen klart att "jakobin" för honom är ett skällsord, röjer han vid upprepade tillfällen i sina resonemang oavsiktligt sig själv som ett barn av den stat som skapades i och med 1789 års revolution.
Faye bör, annorlunda uttryckt, förstås som en fransman som skriver för en fransk publik. Författaren och de tilltänkta läsarna delar en uppsättning gemensamma referensramar som den utländske läsaren saknar, vilket kan ha en både distraherande och förvirrande effekt. För den läsare som förmår bortse från detta bjuder dock Faye på många briljanta observationer. Att vissa av hans käpphästar kan framstå som väl excentriska, och att han för många säkerligen bitvis kan framstå som väl radikal och/eller svartsynt, förhindrar inte det faktum att han erbjuder den som vill förstå sin omvärld bättre många viktiga nycklar för att göra just detta.
Att Fayes hållning i ett flertal frågor är omöjlig att förena med till exempel Evolas är inte desto mindre symptomatiskt. Fayes ambition att formulera en renlärig hållning som – till skillnad från Evolas – är praktiskt möjlig att förena med ett teknologiskt avancerat samhälle, är i grund och botten både konstruktiv och föredömlig. I denna strävan hemfaller Faye emellertid åt rationalism, keynesianska villfarelser och en nationalism som (trots att han hävdar motsatsen) på många sätt är jakobinsk. Detta kombineras med en tendens att lite för snabbt förklara med sinistra agendor vad som bättre kan förklaras med osunda incitamentsstrukturer, ett övermått av rationalism och funktionell dumhet.
Inte desto mindre är Faye bitvis också påfallande nyanserad. Han avfärdar något överraskande inte liberalismen, utan poängterar att den har både goda och dåliga sidor. Han bidrar med värdefull dialektik kring många av de frågor där vad som är en renlärig högerposition är allt annat än självskrivet, och han överraskar läsaren med att låta närmast som Moldbug när han finner den starka statens motsats i den stora staten. Att han därtill med kirurgisk precision dissekerar några av vår tids institutionaliserade lögner och progressiva dogmer gör honom därför väl värd att läsa. De franska ryggmärgsreflexerna och den bitvis väl jakobinska analysen föranleder dock att denna läsning inte bör ske med helt okritiska ögon.
