2020-02-19

Nyliberalens anatomi

Mina kylskåpskalla, fyrkantiga och svårt personlighetsstörda romankaraktärer som kärleksfullt mejslats ut av Ayn Rand:

Om någonting ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, är det då ett välljudande och oceangående ånglokomotiv gjort av ektoplasma och papier-maché vi sannolikt har att göra med? Svaret kan vid första anblick förefalla uppenbart, men många som utan vidare skulle besvara denna fråga med nej skulle samtidigt utan att tveka besvara frågan om en nyliberal står till höger med ja. Just denna omständighet avslöjar en bland förmenta ankkonnässörer anmärkningsvärt utbredd oförmåga att klara ett enkelt anktest, varför det kan vara på sin plats med en djupdykning i nyliberalens fysionomi, simförmåga och talapparat.

Om man får tro dennes egna utsagor är nyliberalen en svuren fiende till omfördelningspolitik, förmynderi, maktfullkomlighet, missbruk av skattemedel och politisering av kulturen. Av denna anledning tenderar konservativa, klassiska liberaler, libertarianer och högern i allmänhet ofta att se nyliberalen som en naturlig allierad. Väl på slagfältet finner sig dock högern gång på gång vara föremål för vådabeskjutning från nyliberalt håll, varför en tilltagande irritation inte sällan uppstår med tiden. Inte desto mindre fortsätter nyliberalen med emfas hävda sig vara en boren motståndare till vänstern, och då man inom högern inte sällan har personliga minnen av en tid då relationen med nyliberaler var goda sväljer man förtreten och intalar sig att det ständigt växande antalet vådaskjutna kamrater måste vara resultatet av otur.

När kanonerna väl tystnat och man tvingats skriva på ett för den egna sidan påfallande ofördelaktigt fredsavtal, finner högern till sin förvåning att nyliberalerna verkar nöjda med utfallet. Vad mer är, när högern till slut får tid över att genomföra en omsorgsfull taktisk analys av de slag man utkämpat finner man inte bara att de vådaskjutna kamraterna utgör en anmärkningsvärt stor andel av den egna sidans totala förluster, utan också att ytterst få av dessa varit nyliberaler, och att de som förolyckats på detta sätt i regel har varit uppskattade soldater med uppdraget att leda försvaret av taktiskt mycket viktiga frontavsnitt. I detta läge börjar man i ledningscentralen för första gången på allvar överväga vad det så länge tisslats och tasslats om bland fotsoldaterna, nämligen att det var ett misstag att betrakta nyliberaler som pålitliga allierade.

Bland högern i stort har föreställningen att nyliberaler utgör naturliga allierade länge varit utbredd. Inom högern har man med tiden visserligen blivit på det klara med att nyliberaler står för en annan linje i invandringsfrågan än vad man själva gör, men detta har dels bortförklarats som ett enskilt snedsteg, dels förståtts i termer av en konflikt som går att lösa bara man tillsammans – som de naturliga allierade man är – lyckas avskaffa bidragssamhället. Denna högst naiva syn har bottnat dels i en oförmåga att förstå vad som faktiskt driver nyliberalen, dels i en mycket olycklig tendens att fokusera på vad nyliberalen säger i stället för att observera vad nyliberalen faktiskt gör. Till detta kommer att nyliberalen, till följd av den roll denne spelade under strider som utkämpades på 1980- och 1990-talen, erhållit något av en hjältestatus.

Nyliberalen utgör dock inte en naturlig allierad. Nyliberalen företräder en radikal och särdeles omedgörlig gren av den liberalism som alltid varit besjälad av att motarbeta högern – och det märks. I en tid då man hade en gemensam fiende och de brännande frågorna till sin natur var ekonomiska var visserligen en osäker allians mellan högern och nyliberaler möjlig, men i en tid då i stort sett alla relevanta konfliktytor rör kultur finns inte längre någonting som förenar högern och nyliberaler. I kulturfrågor hamnar tvärtom nyliberaler och högern närmast per definition på motsatta sidor, och i detta läge får föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap en direkt demoraliserande verkan, då resultatet blir förvirring och en oförmåga att skilja fiender från vänner.

Vad som mer än någonting annat avslöjar nyliberalen är dennes ryggmärgsreflexer. I en debatt om huruvida skattefinansierad "menskonst" är någonting önskvärt eller ej kommer nyliberalen osvikligt ta ställning för sådan, med hänvisning till yttrandefriheten. I en debatt om huruvida militanta genusaktivisters kulturkrig mot allmänheten bör subventioneras av skattebetalarna eller ej, kommer nyliberalen instinktivt att ta ställning för detta med hänvisning till den akademiska friheten. I en debatt om huruvida tvångsfinansierade TV-kanaler bör ha som ambition att skriva den obildade pöbeln på näsan eller ej, blir nyliberalens omedelbara reaktion att försvara detta, även om ett sådant försvar kräver att man på en och samma gång tar ställning för paternalism, maktfullkomlighet, politisering av kulturen och tvångsfinansierad statlig TV. Och så vidare.

Det enda område på vilket nyliberalen faktiskt tydligt argumenterar för (någonting som åtminstone förefaller vara) en högerposition är det ekonomiska. Inte desto mindre föreligger även här en avgrundsdjup klyfta mellan å ena sidan den nyliberala retoriken, och å den andra vad det är nyliberalens ryggmärgsreflex att faktiskt göra. Den lätthet med vilken nyliberalen ofelbart alltid tar ställning för den statligt subventionerade kulturkrigaren ger en första fingervisning om detta, men det är i invandringsfrågan nyliberalens totala oförmåga att hålla stånd mot omfördelningspolitiken på allvar visar sig. Nyliberalen säger sig visserligen vara för både öppna gränser och slopade bidrag, men eftersom det senare inte finns på den politiska dagordningen väljer nyliberalen i detta läge utan att blinka öppna gränser med bibehållna bidragsnivåer. Vad nyliberalen därigenom tar ställning för är en massiv utbyggnad av omfördelningspolitiken, trots att detta innebär skenande offentliga utgifter och skattehöjningar.

Att nyliberalen skulle vara en respekt- och kompromisslös rebell är inte bara tom retorik, utan speglar i allmänhet också vad nyliberalen själv är genuint övertygad om är sant. Denna övertygelse har dock väldigt lite med verkligheten att göra, då nyliberalen i själva verket är någon som instinktivt och med en fanatikers övertygelse vid varje vägskäl alltid och ofelbart väljer den väg som leder vänsterut.