Mina lycksökare i staden Mahagonny:
Vietnamkriget var, enligt den grovt förenklade berättelse som generationer av skolbarn blivit indoktrinerade att missta för oförvanskad sanning, en konflikt mellan å ena sidan en ädel bondearmé och å den andra en amerikansk krigsmakt som ingenting hellre ville än att bomba barn med napalm. I själva verket var den amerikanska krigsinsatsen en kompromiss, närmare bestämt en sådan mellan duvor och hökar. Resultatet blev en mycket motsägelsefull strategi som inte kunde leda till seger, men däremot till ett långt, blodigt, förödande och utdraget krig följt av förlust. Hade man i ett tidigt skede mycket osentimentalt vidtagit de åtgärder som krävdes för att krossa Charlie hade Sydvietnam sannolikt kunnat räddas till priset av förhållandevis låg blodspillan, men eftersom varken hökar eller duvor fick ett avgörande övertag i den ideologiska kampen om hur problemet Vietnam skulle hanteras blev resultatet för amerikansk del i stället en förödmjukande förlust till priset av blod, stagnation, splittring, traumatisering, ungdomsuppror, kulturella konvulsioner och ett förlorat nationellt självförtroende.
I detta utgör Vietnamkriget en mycket belysande parallell till hur Västerlandets makthavare hanterat det kinesiska virus som sedan närmare ett år dominerat nyhetsflödet. Hade man resolut vidtagit kraftfulla åtgärder i ett tidigt skede hade man med lite tur kunnat undvika en epidemi till det tämligen anspråkslösa priset av några inställda affärsresor och skidsemestrar, men detta skedde inte eftersom man precis som i fallet Vietnam inte visste vilket ben man skulle stå på. Handlingsförlamning och valhänthet på vissa områden kombinerades med radikala men tämligen verkningslösa åtgärder på andra, varför viruset snabbt fick fäste. Först efter att det var för sent att stoppa tillbaka anden in i flaskan började man visa handlingskraft på riktigt, med konsekvensen att gigantiska värden snabbt gick upp i rök och frihetinskränkninger ingen politiker fram till dess ens hade vågat ventilera offentligt drevs igenom på rekordtid. Kort sagt, först när kriget redan var förlorat bestämde man sig för att satsa allt på att försöka vinna det, med konsekvensen att det oundvikliga nederlaget också blev dömt att bli mycket kostsamt, traumatiserande och förödmjukande.
Det är mot denna bakgrund man måste förstå den nya brittiska nedstängningen, den svenska regeringens plötsliga behov av att visa handlingskraft medelst meningslös men dyr och drakonisk symbolpolitik, publikfriande inreseförbud i syfte att förhindra spridning av en virusstam som sedan lång tid tillbaka redan lär vara etablerad i de flesta europeiska länder, den prestige som investerats i "experter" som haft fel i alla sina förutsägelser samt den religiösa nit och iver med vilken det amerikanska etablissemanget bär sina munskydd (för vilket det för övrigt får beröm från precis samma mycket trendmedvetna svenska etablissemang som utan att för ett ögonblick reflektera över bristen på stringens i detta samtidigt avfärdar svenska förespråkare av munskydd som rättshaverister och extremister med barbarisk känsla för stil och heminredning). Annorlunda uttryckt, den kamp som nu utkämpas mot den sjukdom som av fantasilösa men mycket välavlönade kosmopolitiska byråkrater med en frigolitbits karisma getts namnet "covid-19" är en politisk överslagsreaktion, iscensatt av makthavare som inte vill erkänna att ett krig som kanske hade gått att vinna till följd av deras brist på handlingskraft var förlorat redan innan de första skotten hade avlossats.
Denna förnekelse är dock inte isolerad till makthavare och etablissemang, utan frodas också bland allmänheten. Människor närmast bönar och ber om att bli inspärrade i sina hem, att förbjudas besöka gym och restauranger, att tvingas bära munskydd, att få sina ekonomiska framtidsutsikter äventyrade och på andra sätt bli reducerade till boskap, i en förhoppning om att detta skall stoppa spridningen av ett virus vars effekter visserligen kan vara hemska, men som trots detta knappt lämnat något avtryck i den aggregerade mortalitetsstatistiken. Vad de alla bortser från är dock att Pandoras ask idag stått vidöppen i ett år, och att det är alldeles för sent att stänga den igen. I den mån en annan utveckling för en tid faktiskt var möjlig, är detta fönster sedan länge stängt, och vi har därför inte heller något annat val än att leva med konsekvenserna av vad som redan skett. Att reagera med panik, drastisk symbolpolitik och åtgärder som hämtade från dystopiska framtidsskildringar kommer bara göra vår belägenhet än värre.
