I torsdags sände Studio Ett ett reportage från Norbergs kommun. Reportaget var en skrämmande inblick i den verklighet som döljer sig bakom rikspolitikernas vackra tal om öppna hjärtan och föraktfulla ord om djungeltrummor. Det socialdemokratiska kommunalrådet Åsa Eriksson börjar gråta då hon i reportaget beskriver den verklighet kommunen har att hantera. Den respons hon fått av rikspolitiker då hon bett om hjälp beskriver hon som goddag yxskaft-svar i stil med "ni skall vara solidariska och generösa, ställ upp nu".
Kommunen har på kort tid fått ta emot 737 asylsökande. Detta låter kanske inte som särskilt många, men då kommunen vid årsskiftet hade 5 719 invånare innebär detta att dess befolkning på kort tid ökade med närmare 15 %. De nya kommuninvånarna har samma rätt till samhällsservice som de gamla, men av de nya kommuninvånarna saknar så gott som samtliga jobb.
Kommunerna kompenseras i viss mån för detta av staten, men långtifrån fullt ut. Antalet skolelever ökade på kort tid med 25 % – varav inga kunde svenska – vilket har lett till att man tvingats undervisa eleverna skiftvis under halvdagar. Enligt kommunens barn- och utbildningschef har detta inneburit att "vi" (vilket troligtvis syftar på den egna nämnden) ser ut att gå mot ett jätteunderskott, vilket enligt reportaget uttryckligen innebär att kostnaderna för äldrevård och de asylsökandes behov ställs mot varandra.
Det är såhär verkligheten ser ut. Bortom rikspolitikens högtidliga floskler är det avfolkningskommuner som Norberg och Ljusnarsberg som får bära det ansvar som rika kommuner som Stockholm och Täby duckar från, trots att det är i de senare kommunerna de mest hårdföra försvararna av Sveriges i en internationell jämförelse direkt extrema asylpolitik tenderar att bo.
I en kommun som Norberg har det sociala kontraktet brutit samman. I en avfolkningskommun med en kommunalskatt på 33,54 % tvingas invånarna ta konsekvenserna av den NIMBY-mentalitet som döljer sig bakom rikspolitikernas förmenta solidaritet och öppna hjärtan. Kostnaden för de asylsökande som Stockholmspolitikerna vill slippa på sin egen bakgård går ut över äldrevården av Norbergsbor som bott och betalat skatt i kommunen i årtionden.
Det är en ofta upprepad klyscha att man inte skall ställa grupper mot varandra, men detta är exakt vad de svenska rikspolitikerna tvingar Norbergspolitikerna att göra. Resultatet blev att över 20 % av de röstberättigade i kommunen röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2014. Röster som resterande partier i och med DÖ bestämde sig för att såväl tysta som sätta sig till doms över.
Talande nog tycks den uppoffring de redan högbeskattade Norbergsborna avkrävs av den allt mer verklighetsfrånvända rikspolitiken inte ha enbart med krig och förföljelse att göra. "We came here just to have a future" säger en eritrean i reportaget, och talar om sina landsmäns förhoppningar om utbildning och arbete. Om förföljelse och förtryck säger han däremot inte ett ord, vilket inte är särskilt förvånande.
Eritreaner som söker asyl i Sverige får automatiskt permanent uppehållstillstånd, alldeles oavsett om de personligen har asylskäl eller ej. Att en sådan ordning kommer utnyttjas av många som söker ett bättre liv, snarare än skydd från förföljelse, borde inte förvåna någon. Om svenska politiker verkligen månade om att ge personer på flykt från krig ett värdigt mottagande, skulle de inte låta dessa dela överfulla asylboenden med personer på jakt efter en högre levnadsstandard.
Relaterat:
Om asylmottagandet i Ljusnarsbergs kommun
Om asylmottagandet i Vindelns kommun
DN1, DN1, Sk1, Sk2, NSk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3
