När LO för en tid sedan föreslog att Socialdemokraterna och Moderaterna borde göra upp om migrationspolitiken avfärdades detta bryskt från nymoderat håll. För att en överenskommelse skulle komma på fråga behövde regeringen först komma överens internt, hette det då.
LO:s påfallande konstruktiva förslag hade, om det blivit verklighet, inneburit en chans att göra något åt den utveckling som förgiftat det svenska samhällsklimatet, förlamat den svenska politiken och som orsakar högst konkreta problem i samhället. De allt nyare moderaterna hade i och med detta chansen att såväl ta ansvar som visa sig relevanta. I stället valde de DÖ-taktiserandets väg.
När Anna Kinberg Batra krävde att man inom regeringen först måste komma överens internt, gjorde hon detta väl medveten om att Miljöpartiet och Socialdemokraterna aldrig kommer att kunna enas om en vettig linje. Till detta är Miljöpartiet alldeles för extremt, aktivistiskt, utopistiskt och fundamentalistiskt.
Den nymoderata taktiken bakom detta är numera både uppenbar och välkänd: väljarkåren skall prövas maximalt under innevarande mandatperiod. På så sätt, kalkylerar Fredrik Reinfeldts adepter, kommer horder av skamsna desertörer med mössan i hand att 2018 ställa sig i kö för att åter bli insläppta i Kinberg Batras nymoderata stugvärme. Denna taktik är synnerligen ogenomtänkt.
För det första visar opinionsundersökningarna att taktiken så här långt definitivt inte fungerat som avsett. För det andra har Centerpartiet precis gjort klart att deras hållning är precis lika kompromisslöst utopistisk som Miljöpartiets. En eventuell alliansregering kommer således, precis som regeringen Löfven idag, inte kunna komma överens internt.
Därtill kommer att antalet partier som 2018 tar plats i riksdagen mycket väl kan visa sig bli betydligt färre än åtta (såväl Kristdemokraterna och Folkpartiet som Miljöpartiet lever farligt). Detta kan omintetgöra Alliansens hopp om en "valseger" à la DÖ, men resulterar i så fall med DÖ:s spelregler också i att Sverige står inför fyra nya år med en ytterst svag regering.
Detta samtidigt som Sverige då (åtminstone såvida nuvarande låsningar i migrations-, arbetsmarknads- och bostadsfrågorna består) lär befinna sig i akut kris. Blockpolitiken kommer – tyvärr! – att år 2018 vara antingen död eller totalt oansvarig.
För att både isolera Sverigedemokraterna och kunna bilda en handlingskraftig regering kommer därför en blocköverskridande regering då vara helt nödvändig. Sannolikheten för att Socialdemokraterna och Moderaterna 2018 tillsammans skall vinna en majoritet av riksdagsplatserna ser emellertid ut att vara påfallande låg, varför ett tredje parti mycket väl kan behöva ingå i denna storkoalition.
Problemet för Moderaterna och Socialdemokraterna är bara att detta tredje parti i praktiken varken kan vara Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet (och eventuellt inte heller Folkpartiet) om regeringen skall kunna enas om en fungerande krispolitik. Om antalet partier i riksdagen har reducerats kan det med andra ord bli ytterst svårt att bilda en fungerande regering i ett läge då Sverige kan vara i akut behov av en sådan.
Kort sagt, de senaste årens ogenomtänkta politik, den neurotiska inställningen till Sverigedemokraterna, decemberöverenskommelsen och maktpositionen för Miljöpartiet (både före och efter valet) riskerar att leda till betydligt värre kaos än vad som redan är fallet. För att citera Thomas Gür: "Berätta nu mer för mig om Fredrik Reinfeldts strategiska geni..."
Alternativet till detta är att Moderaterna gör sig av med Anna Kinberg Batra och bryter DÖ, samtidigt som Löfven (antingen självmant eller genom att en riksdagsmajoritet tvingar honom) gör slut med Miljöpartiet. Det låter långsökt, men i ett läge då mer än tusen människor söker asyl i Sverige varje dag och när en desperat regering planerar att låta asylsökande bo i fängelser för att skjuta den oundvikliga asylsystemkollapsen några veckor på framtiden, då kan läget måhända också ändras snabbare än vad någon hade trott.
DN1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5
