Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets musikinslag könskvotering. Man skulle helst spela bara kvinnliga artister. Det skulle nog förändra världen. Till det bästa, naturligtvis. Hur annars? Även den alltid trenduppdaterade kvinnosakskvinnan Karl-Petter Thorwaldsson kryddade sina feministiska barndomsminnen bara med kvinnliga artister, och eftersom han var sig själv trogen, påpekade han detta för oss, eftersom visst kunde det ha funnits någon döv lyssnare som missade detta och då skulle denna någon, förbise, eller snarare förbihöra, detta ”historiska” och för K-P Ts karriär troligen brännande tilltag. Bra jobbat K-P T. Hoppas att du slipper sluta toppa din karriär likt f.d. länspolismästare och Polishögskolans rektor och genus- och kvinnogerillamannen Karl Göran Gustav Kapten Klänning Lindberg som Hovrätten år 2010 dömde till sex års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, koppleri, misshandel, köp av sexuella tjänster, försök och medhjälp till sexköp.
Att ”lätta upp” sitt sommarprat med musik framförd av uteslutande kvinnliga artister är ett fullt acceptabelt tilltag, så länge det görs frivilligt. Det vore värre, betydligt värre, om detta var ett krav och vilket dessutom skulle motiveras genom att åberopa kravet på historisk rättvisa: Under Sverige Radios 90-åriga historia spelades troligen flera manliga artisters alster, så det är dags att ta igen, och gärna med ockerränta.
Lukas i 14:23 predikar: Och herren sade till slaven: ”Gå ut till vägarna och inhägnaderna och nödga dem att komma in, så att mitt hus blir fullt.”
Inte alla låtar kända genom kvinnliga artister kan utan vidare framföras av män, utan att det uppstår en viss komisk effekt. Det är en kunskap som duktiga dragqueens nyttjar vid sina shower. Och samma gäller även åt det andra hållet.
Det hänvisas gärna till det alltursäktande magiska ordet ”förebilder”, ett samtida ”Sesam öppna dig”. På vilket vis en låtlista framförd av uteslutande kvinnliga artister är en förebild för någon, är för mig ganska så oklart. Vem blir förebild för vem och på vilket vis, när exempelvis Alice Babs Sjöblom och Bengt Hallberg sjunger Evert Taubes ”Fritiof och Carmencita”? Kan du ge mig ett tillfredställande svar, K-P Thorwaldsson?
Självklart inte. Eftersom du bakom den politiskt korrekta påskriften ”förebilder”, gömmer din vilja att maximera dina politiska poäng: feminism + Evert Taube + Alice Babs + Fritiof och Carmencita + kärlek + drömmar + rätt moraliskt budskap… kan det maximeras mer? ”Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män! / Lyckan den bor ej i oxar eller kor / och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik, / skaffa mig ett jobb i er butik.
Och när vi blir gifta söta ungar skall vi få, som kan dansa tango.”
Även jag föll för myten om förebilder, bland annat även de musikaliska, fast det var bra länge sedan: Under tiden som min hustru och jag väntade på att våra flickor skulle födas, reserverade jag en LP-hylla åt dem med den ”feministiska musik” som jag tyckte att de, om de hade lust, så småningom skulle kunna bekanta sig med. Det var kanske 100 LP:er med en lång rad artister, så som Sadista Sisters, The Runaways, Fanny, The Slits, The Bangles, Vixen, Debbie Harry/Blondie, Katrina and the Waves etc.
Flickorna växte upp och blev stora musikkonsumenter. Deras musiksmak har naturligtvis ändrats under åren, men jag är rätt så övertygad om att det är mera andra källor än den LP-hyllan som jag förberedde åt dem, som formade deras smak. De lyssnar nämligen lika mycket på manliga som kvinnliga artister. Bob Dylan, Patti Smith, Metallica, Lady Gaga, John Lennon, Joni Mitchell, The Rolling Stones, Alanis Morissette, Leonard Cohen, Tracy Chapman, Lou Reed, Joan Baez, Cat Stevens/Yusuf Islam, Spice Girls, Nationalteatern, Laleh, Gunder Hägg, Madonna, Ike & Tina Turner, Koko Taylor, Carole King, Aerosmith, Karen Dalton, Laurie Anderson, Eleni Mandell, The Beatles…
Att man lär ut till sina barn, oavsett deras kön, att alltid följa strömmen, att alltid haka på det som är ”modernt” och det som ledande strupar kväker och kvack-kvackar för ögonblicket, oftast på grund av det gagnar mest dem, är inte alltid det bästa för mänsklighetens framtid.
Under sommaren 2015, gav Natalie Imbruglia ut sitt femte studioalbum, den här gången betitlat ”Male”. På det tolkar hon bara manliga kompositörer och artister: “Instant Crush” oa (original artist) Daft Punk (featuring Julian Casablancas, frontman från The Strokes), “Cannonball” oa Damien Rice, “The Summer” oa Josh Pyke, “I Will Follow You into the Dark” oa Death Cab for Cutie, “Goodbye in His Eyes” oa Zac Brown Band, “Friday I'm in Love” oa The Cure, “Naked as We Came” oa Iron & Wine, “Let My Love Open the Door” oa Pete Townshend, “Only Love Can Break Your Heart” oa Neil Young, “I Melt with You” oa Modern English, ”The Waiting” oa Tom Petty and the Heartbreakers och “The Wind” av och med Cat Stevens.
Kommer därmed filantropisten, aktivisten, föredragshållerskan, skådespelerskan och sångartisten Natalie Imbruglia förlora sin enorma goodwill och status, och pekas ut som kvinnoförrädare, eller tvärtom, hon kommer att hyllas som en av den förhatliga approprieringens många drottningar?
”Tala om klass beskriver 15 kända och okända kvinnor som gjort en så kallad klassresa. ”Förutom redaktörerna Karin Nielsen och Susanna Alakoski medverkar bl.a. Doris Dahlin, Maria Jansson, Elsie Johansson, Anneli Jordahl, Lena Kallenberg, Lo Kauppi, Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman”, står det att läsa på Susanna Alakoskis Wikipedia-sida. Idel förebilder.
Susanna A har mestadels något angeläget att säga och dessutom uttrycker hon det på ett lättantagligt vis. På det viset är det förståeligt att hennes skrivande är förebildligt inte bara för kvinnor utan även män. En av Sussana As uttalade förebilder är Virginia Woolfs, A Room of One's Own där bland annat meningen “A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction” förekommer. Den meningen är inte helt sanningsenlig, vilket även det verkliga livet av några av de medverkande i Tala om klass avhöljer.
Jag kan dock förstå Alakoskis fascination över A Room of One's Own, jag har själv anammat liknande blind acceptans: Susans Sontags essäsamling Against Interpretation var min ABC-bok. Essäerna ”Against interpretation”, ”On style”, “Notes on 'Camp'” och flera därtill, har jag läst med olikfärgade pennor i handen och skrivit av meningar och passager, för att tränga in i dess djup. Samma sak var jag med om Roland Barthes Mythologies som jag snubblade över ungefär samtidigt, det vill säga kring 1969, 70. Dessa böckers gemensamma nämnare var, att de var extremt välskrivna, kolossalt lärda och ständigt underhållande, med andra ord, att de både var bladvändare och ögonöppnare samtidigt. Precis som en bra ABC-bok bör vara. De presenterade någon som jag visste att det måste finnas, men som jag inte visste var? De representerade någon som Jorge Luis Borges beskriver i novellen Biblioteket i Babel. Jag törstade efter dessa texter trots att jag inte visste hur de skulle ”smaka”. Och denna förväntning var oerhört viktig. U
tan den skulle varken Sontags Against Interpretation eller Barthes Mythologies kunnat lämna det starka intrycket på mig.
Jag har fortsatt att konsumera så gott som allt från dessa tänkare, trots att en bra del av deras arbeten skulle jag och troligen även resten av världen kunnat vara utan. Susan Sontags filmer är ett exempel på denna besvikelse och här kommer en annan: ”… The truth is that Mozart, Pascal, Boolean algebra, Shakespeare, parliamentary government, baroque churches, Newton, the emancipation of women, Kant, Marx, Balanchine ballets, et al., don't redeem what this particular civilization has wrought upon the world. The white race is the cancer of human history; it is the white race and it alone – its ideologies and inventions – which eradicates autonomous civilizations wherever it spreads, which has upset the ecological balance of the planet, which now threatens the very existence of life itself.” / “What's Happening to America?”
Enligt flera journalister återkallade Sontag sin jämförelse där hon liknade den vita rasen med cancer, genom att säga att ”it slandered cancer patients”.
Skulle jag i dag, med min nuvarande bildning och erfarenhet för första gången komma i kontakt med Susan Sontag och Roland Barthes, då skulle jag med största sannolikhet tycka att deras texter var välskrivna men på inget vis i klass med en bildnings ABC-bok. Och jag antar att Susanna Alakoski skulle känna på liknande vis inför A Room of One's Own om det var först nu hon skulle bekanta sig med den.
Kajsa Dahlbergs verk ”Ett eget rum/Tusen bibliotek” består av Virginia Woolfs feministiska klassiker A Room of One’s Own i svensk översättning av Jane Lundblad. Dahlberg har enligt henne själv, lånat och gått igenom samtliga upplagor av ”Ett eget rum” som varit tillgängliga på svenska bibliotek, för att kopiera de kommentarer och understrykningar som läsare gjort i dessa offentliga exemplar och binda samman dem till en enda bok, tillika ett enda verk som trycktes i 1000 exemplar.
En av de mest understrukna meningarna, menar Kajsa Dahlberg, är ”För mästerverk är inte några enstaka och ensliga alster; de är resultatet av många års gemensamt tänkande, av tänkandet inom hela folkkroppen, så att det är massans erfarenheter, som ligger bakom den ensamma stämman.” På originalspråket låter det betydligt bättre, åtminstone i min hjärna: “For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common, of thinking by the body of the people, so that the experience of the mass is behind the single voice.”
Om detta är en evig och allomfattande sanning, kan – som Horatius i hans lärdomsfyllda poem Ars poetica uttryckte det – de lärda (men även lekmän) tvista.
Jag vill i stället uppehålla mig vid det faktum att biblioteken accepterade skadegörelse på böckerna som i de här fallen, var allmän egendom. Eller har jag missuppfattat något?
När jag år 2001, som dåvarande kulturchef i Umeå kommun föreslog att Umeås bibliotek skulle låna ut konst till allmänheten, inte minst på grund av att den inhandlades för allmänhetens skattepengar, betraktades jag som en otillräknelig: tänk om dessa verk kommer till skada, sades det, och förslaget bordlades, vilket betyder avslogs. Biblioteken verkar inte ha problem med den del av starkt egoistiska boklånare som klottrar i böcker, men när det gällde reproducerad konst, mestadels av inte alltför hög kvalité, var det annat ljud i källan, som om den hade en högre status, kanske under påverkan av det inte alltid sanna idiomet, att en bild säger mer än tusen ord. (Om det verkligen och alltid förhöll sig på det viset, så antar jag, skulle det nog heta att i begynnelsen fanns bilden i stället för det sedvanliga ”I begynnelsen fanns Ordet”.)
Att det accepteras att man klottrar i bibliotekens böcker, tycker jag är problematiskt.
Köp dig i så fall ett eget exemplar av den bok som du vill läsa utan andra läsares kommentarer, hör jag dig föreslå, och jag svarar, ju det gör jag, jag köper mina egna ex, men jag menar trots det att varje låntagare har rätt att kräva ett lån av ”samma bok” som den som säljs i affärer och på nätet. En nerklottrad bok förändrar nämligen sin utsago på ungefär samma vis som exempelvis Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” efter att Marcel Duchamp målade en mustasch på henne och försåg henne med bokstäverna L.H.O.O.Q.
”Jag hade svårt att få luft. Jag blev otroligt provocerad”, sade dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth när hon i februari 2009 presenterades för den två minuter långa ”Territorial pissing”, en video som dokumenterar hur en svartklädd och maskerad man klottrar på väggarna inuti en tunnelbanevagn…
”Territorial pissing” var signaturen NUGs, det vill säga Magnus Gustafssons examensarbete från Konstfack. Jag verkar vara lika konservativ som Adelsohn Liljeroth, och tycker att på samma vis som man inte bör ”ta plats” och usurpera ett eget revir i tunnelbanans vagnar genom att klottra ned dem med svart sprayfärg, bör man även avstå från att ”ta plats” – det är den feministiska definitionen av denna verksamhet – genom att ”tagga” böcker som inte tillhör en själv, utan tillhör alla, kvinnor som män, vuxna och mindre vuxna.
[”Gustafsson har polisanmälts och utretts misstänkt för grov skadegörelse vid två tillfällen men förundersökningarna lades ned då det inte kan säkerställas vem som ska ställas till svars för skadegörelse. Ett skadeståndskrav från SL på 100 000 kronor kvarstår.
I maj 2009 hade fem exemplar av verket (”Territorial pissing”) sålts av galleristen Andreas Brändström för totalt cirka 125 000 - 200 000 kronor.” skriver Wikipedia.]
Varje konstverk värt namnet tar utgångspunkt från något som redan existerar, allt sedan 15-tusen år tillbaka, då Altamirakonstnärer målade sina steppbisoner. Picasso fastslog att ”Efter Altamira verkar allt dekadent”. Så hurra för Duchamps mustaschprydda Mona Lisa ”L.H.O.O.Q.” och hans ”L.H.O.O.Q. shaved”, där hennes mustasch var bortrakad. Hurra för Duchamps ready-mades så som ”Fountain”, hurra för Rauschenbergs ”Erased de Kooning Drawing”, som är en Willem de Kooning-teckning som Robert Rauschenberg suddat ut, hurra för suprematisten Kasimir Malevitj tavla ”Vit kvadrat på vit botten”, hurra för Aleksandr Rodtjenkos ”Svart på svart” och hurra för Joseph Beuys och hans ”7000 Eichen – Stadtverwaldung statt Stadtverwaltung”.
Elaine Sturtevant, som är approprieringens mest hyllade stjärna efter att hon år 2011 tilldelades ett Guldlejon för sitt livsverk på den 54:e Venedigbiennalen, återupprepade Andy Warhols, Roy Lichtensteins, Jasper Johns, Claes Oldenburgs, Paul McCarthys, Robert Gobers, Felix Gonzalez-Torres, Anselm Kieferets et cetera verk - exempelvis Andy Warhol-blommor i silkscreentryck - in i minsta detalj, så att de var identiska med sina förlagor.
Horatius skrev ”Bis repetita non placent”, dvs. ”Upprepningar mottages ej väl”, och eftersom han var en medelålders, vit, heterosexuell man, hade han naturligtvis fel. Det hade dem, dessa stackars medelålders, vita, heterosexuella satar redan då, för cirka 2045 år sedan.
Men Horatio även skrev ”Græcia capta ferum victorem cepit et artes intulit agresti Latio” / ”Det övervunna Grekland övervann den vilde segraren och införde kulturen i det obildade Latium”.
Och så är det: Denne medelålders, vite, heterosexuelle man som håller på att svepas bort från scenen, talar sedermera med SCUM-feministernas munnar.
Det finns många berömda buktalare respektive buktalarpar. I Sverige är det Zillah & Totte. Zillah är artistnamn för Cecilia Andrén och Totte är den docka hon uppträder med. Totte föreställer en schimpans.
Jeff Dunham är en amerikansk buktalare. Forbes rankar honom som den tredje bäst betalda komedianten i USA, omedelbart efter Jerry Seinfeld och Chris Rock. Hans dockor heter Peanut, Walter, Jose Jalapeño, Bubba J, Sweet Daddy Dee och Achmed the Dead Terrorist. “All of them are politically incorrect, gratuitously insulting and ill tempered”, skrev Time magazine. Att uppträda med Achmed the Dead Terrorist kan inte betraktas på annat vis än att Dunham är ganska så risktagande, inte minst med hänsyn till den enorma succén Achmed skördar på nätet. Icke desto mindre ”vågar” sig varken Dunham eller Andrén eller vem man än tänker på, att göra en show med en kvinnlig docka. Varför? Är det rädslan? Inte primärt. Jag tror att det kan vara så enkelt, att det är ett nummer som det verkliga livet gjorde uttjatat genom ständiga approprieringar.
© vladimir oravsky
