Parallellt med att Alliansens närmande till identitetsvänstern och dess omläggning av migrationspolitiken har splittrat den svenska borgerligheten, syns idag tecken på en liknande spricka inom den svenska frihetliga rörelsen. Debattörer som Johan Norberg, Mattias Svensson och Mattias Lundbäck har på sistone stått för hårda utspel. Motargument har vi däremot bland annat kunnat höra från Adam Cwejman, Magnus Nilsson och i radio bubb.la.
I sakfrågan är denna konflikt onödig, eller borde åtminstone vara det. Något förenklat kan en klassisk libertariansk linje sägas vara att gränserna skall vara öppna, samtidigt som ingen skall beskattas för att hålla någon som flyttar över dessa gränser med bidrag. Detta är också en linje som libertarianer på båda sidan av den spricka som uppstått i regel är eniga om.
Att en spricka ändå har uppstått beror med allra största sannolikt på att nämnda debattörer bor och verkar i ett land där en klassisk libertariansk linje inte genomsyrar politiken. Tvärtom är Sverige ett land i allra högsta grad präglat av ett långvarigt socialistiskt maktinnehav, och som därtill inom kort åter kommer att drabbas av världens högsta marginalskatt.
I detta läge ser en del frihetliga debattörer den i en internationell jämförelse direkt extrema svenska asylpolitiken som en delseger för libertarianska värderingar. Andra frihetliga debattörer, däremot, konstaterar att denna politik, i kombination med såväl en starkt reglerad arbetsmarknad med få låglönejobb som höga och påfallande kravlösa bidrag, resulterar i höga skatter, socialistisk omfördelningspolitik och att en lägre andel av de höga skatterna går tillbaka till de personer som faktiskt har betalat in dem. Ur detta perspektiv leder den rådande asylpolitiken till att Sverige blir ännu mindre frihetligt än tidigare.
Båda sidor har på sitt sätt rätt. Den rådande invandringspolitiken leder, då den kombineras med den svenska politiken i stort, till både frihetliga och icke-frihetliga resultat. Därmed finns inget enkelt svar på frågan huruvida de kombinerade resultaten är en seger för libertarianismen eller ej. Svaret på frågan kommer helt enkelt bero på vilket värde man tillskriver de olika effekterna.
Att det finns olika åsikter om detta är någonting sunt. En ideologi som inte tillåter sina anhängare att lägga olika vikt vid dess olika komponenter, är ingen ideologi som gör skäl för adjektivet "frihetlig". Dessvärre har detta inte hindrat vissa från att hävda att just deras tolkning är den enda sanna, vilket också ligger bakom många av de hårda ord som just nu hörs.
Detta har i sin tur fått en del direkt bisarra effekter. Inte sällan har libertarianer börjat se andra libertarianer med en annan syn på migrationsfrågan som sina huvudmotståndare. Detta trots att samma libertarianer i övrigt är rörande eniga om vikten av lägre skatter, en mindre stat och att människors drog- och sexvanor är frågor som staten inte har att göra med.
I stället har vi fått se en direkt postmodern avart av libertarianismen för vilken sanningen är av underordnad betydelse växa fram. I stället har försvaret av den rådande migrationspolitiken för en del libertarianer blivit en fråga överordnad alla andra frågor, inklusive skattesatserna, bidragsnivåerna, reformeringen av arbets- och bostadsmarknaderna samt individens rätt till den egna kroppen.
Just därför tror jag den debatt som nu pågår är nödvändig. Den postmoderna libertarianism som dominerat debatten har inte på långa vägar varit så representativ som den för de flesta utomstående betraktare har framstått som. Det är hög tid att fler får upp ögonen för detta.
Tidigare i ämnet:
En libertariansk invandringspolitik?
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
SvD2,
SvD3
