Idag har Magdalena Andersson – för andra gången under sin tid som finansminister – traditionsenligt promenerat mellan finansdepartementet och riksdagen för att överlämna den nådiga luntan.
Förra gången slutade det, åtminstone för regeringens del, med ett spektakulärt fiasko. Den här gången är förutsättningarna emellertid annorlunda, eftersom den så kallade högeroppositionen dyrt och heligt har lovat att under återstoden av mandatperioden släppa fram så mycket socialism det bara går. I brist på en egen politik för att hantera de akuta "utmaningar" Sverige står inför, har detta blivit deras strategi för att framstå som det minst dåliga alternativet lagom till att Sverige 2018 ånyo går till val.
Regeringen sätter stort hopp till den budgetproposition som nu har överlämnats till riksdagen. I snart ett år har denna budgetproposition (en sådan som mest är en repris av förra årets budgetproposition, vilken i sin tur var en repris av politik som redan på 70-talet visade sig fungera så uselt att den i förlängningen ledde till 90-talskrisen) utmålats som en game changer. Bara regeringen får igenom sin egen budget, har det hetat, kommer väljarna se att samma regering är kompetent, handlingskraftig och vet vad den gör.
Den budget som såväl skulle göra regeringen populär som göra något åt Stefan Löfvens katastrofala förtroendesiffor, är emellertid en budget som smått osannolika 80 % av hushållen kommer att förlora på. Att finansministern under dagen såväl försökt att mörka som bortförklara detta gör det hela ännu mer uppseendeväckande.
Det riktigt intressanta i sammanhanget är emellertid vilka det är som gynnas av regeringens budget. De som gynnas är i praktiken nämligen personer som inte arbetar. För övriga gäller att ju hårdare du arbetar och ju mer du har utbildat dig, desto mer kommer du att förlora på den nya budgeten. Med andra ord, regeringen kommer att göra det mindre lönsamt att arbeta och mer lönsamt att inte arbeta.
Regeringen skapar därmed incitament som, enligt praktiskt taget all ekonomisk forskning, leder till att sysselsättningsgraden minskar mot vad som annars hade varit fallet. Vad mer är, flera av de skattehöjningar som regeringen planerar ser därtill ut att inte ens ge staten några inkomster över huvud taget.
Att denna regering leds av ett parti som i ett utslag av ofrivillig lyteskomik kallar sig självt för "Framtidspartiet" är en sak. Att denna regering därtill, likt en fåvitsk amatör till sol-och-vårare, gång på gång hävdar att Sverige med dess politik år 2020 kommer att ha EU:s lägsta arbetslöshet, är emellertid ett utslag av en populism värdig en bananrepublik.
Regeringens politik kommer inte bara leda till ökande arbetslöshet och budgetunderskott. Att samma regering därtill vägrar göra något åt vare sig bostadsbubblan eller den invandringspolitik som den fullständigt tappat kontrollen över, kommer dessutom göra dessa problem etter värre.
Att Sverige 2020 är ett IMF-protektorat med EU:s högsta arbetslöshet är en betydligt mer sannolik framtid än den som Stefan Löfven målar upp. Skulden för detta kommer i så fall emellertid att vila lika tungt på Anna Kinberg Batra som på Stefan Löfven.
Läs även
Den sjätte mannen,
Den hälsosamme ekonomisten
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Exp1
