Under de senaste veckorna har tre olika ledande svenska politiker, vid tre olika tillfällen, lyckats med konststycket att implodera likt misslyckade suffléer i direktsänd TV.
Det började med Stefan Löfvens (även med Löfvenmått mätt) spektakulära haveri i Aktuellt den tionde september. Bara några dagar senare var det Anna Kinberg Batras tur, då hon den trettonde september i Agenda visade sig fullt kapabel att svamla precis lika illa som Löfven. I söndags lyckades emellertid Mehmet Kaplan med konststycket att, även denna gång i Agenda, haverera ännu mer illa än vad Löfven och Kinberg Batra hade lyckats med före honom.
Det hela hade varit komiskt, om det inte vore för att de tre haverierna med skrämmande tydlighet illustrerar den svenska politiska elitens totala oförmåga att hantera den verklighet det är deras jobb att hantera. I samtliga dessa intervjuer var det nämligen invandringsfrågan saken gällde, och Löfvens, Kinberg Batras och Kaplans haverier kunde bara tolkas på ett sätt: De har ingen aning om hur de skall hantera situationen, och de befinner sig nu på gränsen till panik.
Parallellt med detta tycks 1 000 asylsökande om dagen (eller med andra ord, 365 000 om året) ha blivit det nya normaltillståndet. Nyhetsflödet borde svämma över av analyser och dystra profetior om hur ett land med akut bostadsbrist och västvärldens sämsta integrationsresultat skall lyckas hantera detta, men så är inte fallet. Ej heller ställs svenska politiker annat än undantagsvis mot väggen om hur denna situation på ett realistiskt sätt skall bemötas, trots att man inom journalistkåren i och med detta på ett direkt spektakulärt sätt visar sig oförmögen att leva upp till den granskande funktion man själva berömmer sig för att fylla.
I stället dominerades gårdagens nyhetsflöde av frågan om huruvida regeringen borde kasta 30 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar i sjön, genom att lägga ned Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Förslaget är som taget från den riktigt urspårade satirens värld, men har trots detta sedan en tid tillbaka på fullt allvar diskuterats i Sverige. Faktum är att ett av de partier som idag ingår i regeringen till och med gick till val på just detta.
Att den svenska samhällsdebatten på en och samma gång både fördjupar sig i surrealistiska låtsasfrågor och ignorerar vad som lär få enorma konsekvenser för det svenska samhällsbygget, är djupt ovärdigt en västlig demokrati. För att ett land som Sveriges skall kunna fortsätta att fungera måste dess ledande politiker, journalister och opinionsbildare vara kapabla till djupare konsekvensanalyser än förnumstiga barn.
Vad som just nu utspelas framför våra ögon är en debil fars, en situation där vuxna människor beter sig som om vore de lågstadiebarn. Det är både pinsamt och plågsamt att bevittna.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Me1
