Igår fick en debattartikel med titeln "Låtsasargument i flyktingdebatten", skriven av Centerpartiets Martin Ådahl, stor spridning på nätet. Syftet med debattartikeln var att motbevisa tesen om att det är bättre att hjälpa flyktingar i närområdet.
Vilka argument använder då Ådahl i syfte att vederlägga denna tes? Han inleder med att konstatera att hjälp på plats inte gör någonting för att lösa de integrationsproblem som vi redan har. Det är naturligtvis ett helt riktigt konstaterande, men problemet för Ådahl är att ingen heller har påstått detta. Ådahls första argument är med andra ord en klassisk halmdocka.
Efter denna halmdocka fortsätter Ådahl med en regelrätt lögn, nämligen att invandringen är lönsam för Sverige. Därefter fortsätter Ådahl med en serie känsloargument. Den sortens argument saknar inte relevans när politiska frågor diskuteras, men de bidrar inte heller till att vederlägga tesen om att det är bättre att hjälpa på plats.
Därefter börjar Ådahl argumentera för att det inte är mer kostnadseffektivt att hjälpa på plats. Detta argument är i sig väldigt konstigt, och ännu konstigare blir det av att han som bevis för detta åberopar de palestinier som lever i länderna kring Israel. Dessa är i regel inte flyktingar, i egentlig mening. De är personer födda och uppvuxna i till exempel Libanon eller Jordanien men som, enligt FN:s definitioner, har ärvt sin flyktingstatus.
Först i slutet av sin text lyckas Ådahl presentera vad som är debattartikelns enda egentliga argument, nämligen att Syriens grannländer nu gå knäna. Av detta skulle man emellertid i princip lika väl kunna dra slutsatsen att det är viktigt att använda pengarna så kostnadseffektivt som möjligt, det vill säga sluta att spendera dem här och i stället använda dem där. I synnerhet som Ådahl själv är noga med poängtera vilken misär som råder i de flyktingläger i grannländerna i vilka den överväldigande majoriteten blir kvar.
Att Ådahl fått beröm för sin artikel beror inte på att den är övertygande, för det är den nämligen inte. Tvärtom är den till stora delar exempel på just de låtsasargument det talas om i titeln. Att Ådahl trots detta har fått beröm för sin artikel beror att den säger vad folk vill höra. I ett allt mer postmodernt Sverige är detta allt oftare gott nog.
På ungefär samma sätt förhöll det sig när Stefan Löfven idag höll presskonferens. Samme Löfven som igår högtidligt skanderade att "mitt Europa bygger inte murar" lovade idag att arbeta för att EU skall stärka sin yttre gräns. Ännu en motsägelse prickade Löfven in då han därtill gick till hård attack mot Ungern för att landet gör just detta.
Löfvens tal var emellertid inte bara fullt av motsägelser, det andades också desperation. Löfven upprepade gång på gång sina nya favoritfraser om "ordning och reda" och att "ta ansvar". Vad Löfven hoppades var emellertid att någon annan skulle ta detta ansvar.
Vad Löfven sade i sitt tal var nämligen att han vill att EU skall avlasta Sverige, att EU skall enas om ett system med säkra länder och att EU skall ta ansvar för att asylsökande utan asylskäl utvisas. Själv förmår nämligen inte den regering han leder göra detta.
De senaste dagarna har vi fått höra att en "vändning" är på gång, om hur en "ny folkrörelse" växer fram. Det är fullt möjligt att det är så. Det är också fullt möjligt att det mest handlar om att en relativt liten skara av redan övertygade nu har synkroniserat sina brösttoner, och på köpet lyckats alienera befolkningen i orter som Norberg ännu mer.
Oavsett vilket har ingen förklarat hur integrationen skall lösas. Ingen har förklarat hur den stelbenta arbetsmarknaden skall kunna möta nya invånare med helt nya förutsättningar. Ingen har förklarat hur alla de nya bostäder som behövs skall komma på plats. Istället har en allians av nyliberaler, socialliberaler och socialister beslutat sig för att rasiststämpla verkligheten.
Därför hyllar de Martin Ådahls minst sagt svaga argumentation, därför nickar de instämmande när en desperat och maktlös Stefan Löfven fyller en presskonferens med självmotsägelser, dubbelmoral och fromma förhoppningar om att någon annan skall kliva fram och ta det ansvar han själv inte är förmögen att ta.
Skulle någon invända något, skulle någon ha mage att påpeka att vi nu faktiskt måste välja väg, ja, då svarar de helt sonika med en bild på ett dött barn. Därmed är saken utagerad, tycks sensmoralen vara, för vem är egentligen så hjärtlös att han eller hon börjar käfta med någon som har ett dött barn på sin sida?
Läs även:
PJ Anders Linder
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SVT1,
SVT2,
Ab1
