När Stefan Löfven nyligen valde att tala om "extraordinära insatser" skedde detta samma dag som Morgan Johansson påstod att regeringen nu hade börjat "peka med hela handen". I båda fallen handlande det om invandringspolitiken, men vad de bägge ministrarnas ord förebådade var inte den nödvändiga omläggning av migrationspolitiken som varje annan politiker i varje annan västlig demokrati nu hade insett var nödvändig.
Tvärtom förebådade deras ord en närmast panisk desperation över vilka konsekvenser det faktum att de inte förmått lägga om invandringspolitiken nu får. Vad de sade var i själva verket att de nu frenetiskt såväl griper efter halmstrån som försöker finna sätt att dumpa ansvaret för nämnda konsekvenser på kommuner och statliga myndigheter.
Det är i ljuset av detta som Johan Westerholms avslöjande att Migrationsverket utreder möjligheterna att öppna ett tältläger med plats för åtminstone 10 000 asylsökande skall ses. Åtgärden är onekligen just "extraordinär", och kan därtill mycket väl komma att bli verklighet inom en nära framtid.
Bristen på asylboenden är nämligen just nu så akut att regeringen nu undersöker möjligheten att placera asylsökande i tomma fängelseceller. En desperat åtgärd, men en sådan som i ett läge då tusen personer söker asyl i Sverige varje dag emellertid bara skulle ge regeringen en ytterst kort tidsfrist. När även fängelserna är fulla får man helt enkelt övergå till plan B...
Skulle planerna på ett tältläger med fler invånare än närmare 80 av Sveriges kommuner bli verklighet skulle det emellertid bli väldigt svårt stoppa tillbaka anden i flaskan. Tvärtom, har man väl tagit steget att öppna det moderna Sveriges första tältläger, skulle steget att öppna Sveriges andra (tredje, fjärde...) tältläger plötsligt bli avsevärt mer odramatiskt.
Parallellt med att kommunala skolor, vårdcentraler och socialkontor skulle kollapsa skulle därtill Stefan Löfven kunna hävda att han tog ansvar. Parallellt med att situationen i kommunerna blev kommunpolitikerna totalt övermäktig skulle därtill Peter Wolodarski et concortes kunna förfasa sig över den obildade lokalbefolkningens inskränkta reaktioner i ständigt mer högtravande pekoraler till ledartexter och debattinlägg.
Ganska snart skulle utvecklingen emellertid bli självreglerande. Lockelsen i att byta ett tältläger i Libanon mot ett iskallt tältläger i Nordeuropa, skulle helt enkelt bli så låg att de asylsökande började söka sig någon annanstans eller helt sonika blev kvar i närområdet. Ironiskt nog skulle detta leda till att politikerna i landet som inte kunde säga nej, i landet som inte förmådde prioritera, i landet som mot bättre vetande försökte vara hela världen till lags, till slut började bedriva Europas hårdaste signalpolitik.
Att det har blivit så här är en följd av att de svenska politikerna sedan ett antal år tillbaka vägrat inse att det är deras jobb att prioritera och förhålla sig till verkligheten. Att det har blivit så här är en följd av att de svenska politikerna sedan ett antal år tillbaka inte förstått att det är det primärt är det svenska folket som är deras arbetsgivare.
Att det har blivit så här är en följd av att de svenska politikerna sedan ett antal år tillbaka gravt brustit i sitt ansvar. Att det har blivit så här är en följd av att den svenska samhällsdebatten blivit debil och att de svenska politikerna börjat bete sig som barn.
Läs även:
Johan Westerholm, Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SVT1,
Ab1,
Me1
