Av 2015 återstår idag 91 dagar. Om antalet asylsökande under denna tid fortsätter att, liksom under de senaste veckorna, uppgå till ungefär tusen om dagen, kommer med andra ord ungefär 90 000 personer att söka asyl i Sverige i år utöver de 73 000 som redan har gjort det.
Om det faktiska utfallet under återstoden av året däremot skulle halveras, skulle antalet asylsökande under 2015 emellertid "endast" uppgå till 118 000 personer. Detta motsvarar nästan 50 procent fler än under fjolåret, långt mer än dubbelt så många som under 2013, två och en halv gånger fler än under 2012 och fyra gånger fler än under hela 2011.
Detta, påstås det, beror på att antalet flyktingar i världen just nu är rekordhögt. Det är en sanning med väldigt mycket modifikation. Sedan 2005 har antalet flyktingar i världen ökat med något mindre än 60 procent. Parallellt med detta har emellertid antalet personer som varje år söker asyl i Sverige ökat med flera hundra procent:
Sveriges asylmottagande är inte bara direkt abnormalt i en internationell jämförelse. Det kombineras därtill med västvärldens sämsta integrationsresultat och akut bostadsbrist. Samtidigt som såväl den nuvarande som den förra regeringen har velat leka "humanitär stormakt", har samma regeringar envist vägrat kombinera det extrema asylmottagandet med ens ett uns av realism.
Därför försvarar de svenska politikerna en politik som gör det både olönsamt att arbeta och svårt att få jobb, samtidigt som man ständigt gör det mer och mer lönsamt att leva på bidrag. Därför försvarar de svenska politikerna höga ingångslöner och en extremt rigid arbetsmarknad, samtidigt som den extrema asylpolitiken mer än någonsin gör låglönejobb och flexibilitet till ett absolut måste.
Därför bakbinder de svenska politikerna rättsväsendet mer och mer, samtidigt som andelen av befolkningen som har sin bakgrund i klansamhällen i snabb takt blir större. Därför stryper de svenska politikerna å ena sidan tillgången på bostäder medelst hyresregleringar, flyttskatt och drakoniska bygglagar, samtidigt som den politik de för å den andra leder till att efterfrågan på samma bostäder ökar lavinartat. Den bostadsbubbla som därefter ofrånkomligen uppstår, väljer man därtill att elda på med bland annat ränteavdrag.
När systemet nu i snabb takt närmar sig kollapsens rand vidtar man valhänt åtgärder, inte för att göra något åt problemens orsaker, men för att på marginalen lindra deras dramatiska följdverkningar. Hur ineffektiva dessa egentligen är illustreras väl av det faktum att den statliga kåkstad som nu planeras på Rinkabyfältet utanför Kristanstad, bara kommer att ge regeringen en respit på tio dagar.
Efter valet 2010 blev utopismen en kraft att räkna med i Sverige. Politiker började plötsligt tävla om vem som kunde komma med de mest verklighetsfrånvända förslagen. Samhällskontraktet urvattnades allt mer och politiken kom att bli en debil tävling i vem som hade de mest grandiosa visionerna för att göra Sverige till hela världens socialkontor. Parallellt med detta bestämde man sig för att faktiska problem inte längre var någonting man skulle befatta sig med.
Sedan regeringsskiftet har denna utveckling förvärrats drastiskt, något som till stor del förklaras av det faktum att Sveriges i särklass mest fundamentalistiska riksdagsparti (nämligen Miljöpartiet) nu ingår i regeringen. Denna regerings vänsteridealistiska ambitioner är inte bara enorma, utan därtill direkt grandiosa.
Den tror sig kunna rädda både världen och miljön, den tror sig kunna utrota arbetslösheten och den tror sig kunna skapa ett socialistiskt paradis. Ironiskt nog lär den, förutsatt att den får sitta kvar, antingen gå till historien som regeringen som stängde gränserna, eller som regeringen som en gång för alla gjorde slut på den svenska modellen, den svenska välfärdsstaten och (tråkigt nog) det svenska tillitssamhället.
Läs även:
Motpol
Dagens Radio bubb.la – som vanligt en stunds
välbehövlig avkoppling från det svenska vansinnet.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvT2, SvT2
