"[D]etta behöver inte vara fel!" Så kommenterar DN:s Johan Schück det faktum att regeringen ser ut att behöva börja öka statens upplåning kraftigt för att finansiera Sveriges extrema asylpolitik. Tvärtom borde Magdalena Andersson, menar Schück, se detta som "en gyllene chans" att övergå till en "expansiv" och "mindre kamrersbetonad" finanspolitik.
Det är svårt att inte tolka Schücks ord som att han skulle välkomna en sådan utveckling. I detta är han på intet sätt ensam, det finns tvärtom väldigt många som förespråkar en sådan omläggning av politiken. "Staten lånar för närvarande mycket billigt och de låga räntorna väntas bestå länge till", påpekar Schück. Ett argument som även åberopas av till exempel LO.
Att det är billigt att låna just nu betyder emellertid ingenting. Den dag den svenska bostadsbubblan spricker, kommer detta också att utlösa en förödande finansiell kris. Statens underskott kommer då att skjuta i höjden, samtidigt som det lär bli avsevärt dyrare för Sverige att låna. Vad mer är, det asyltryck som till och med finansministern nu konstaterat på årsbasis motsvarar en halv miljon människor ökar inte bara underskotten i statens finanser, det förvärrar därtill den akuta bostadsbrist som är en viktig delförklaring till bostadsbubblan.
Även om man bortser från bostadsbubblan vore emellertid en ökad skuldsättning problematisk. Även om nuvarande räntenivåer så skulle bestå i tio år, hjälper detta oss inte den dag räntorna faktiskt går upp igen. Kostnaderna för att förnya statens lån kommer då att öka kraftigt. Vi kommer, kort sagt, att då få betala priset för den lyxkonsumtion vi ägnar oss åt nu. Detta problem hade måhända varit av mindre allvarlig natur om vi kunde förvänta oss en kraftig tillväxt under tiden. Problemet är bara att en ny finanskris framstår som ett betydligt mer sannolikt scenario.
Det är naturligtvis också fullt möjligt att allting kommer att gå bra. Att öka skuldsättningen och därefter hoppas på en sådan utveckling vore emellertid ett utslag av häpnadsväckande vårdslöshet, i synnerhet i en tid präglad av stor ekonomisk osäkerhet och både allvarliga och olösta underliggande finansiella problem. Den finanspolitik som Schück nedlåtande kallar för "kamrersbetonad" har tjänat Sverige väl. Den behöver nu förstärkas, inte urholkas ytterligare.
Sist men inte minns finns en moralisk aspekt. Vad Schück och flera med honom kallar för "expansiv finanspolitik" är en eufemism för att inteckna våra barns framtid för att slippa ta grundläggande ansvar här och nu. En stat med ett så drakoniskt skattetryck som Sverige borde inte (åtminstone så länge samma stat slipper krig och naturkatastrofer) behöva låna en endaste krona. Att så ändå är fallet visar bara på hur ohälsosamt stor den svenska staten har vuxit sig.
Det kan finnas goda skäl för en stat att låna. Det kan vara rimligt att låna till infrastruktursatsningar med lång planerad livslängd. Det kan vara rimligt att låna för att moderera kraftiga konjunktursvängningar (även om detta i första hand borde hanteras genom att bygga upp ett överskott i goda tider). Det kan därtill vara rimligt att låna pengar i en katastrofsituation.
En skuldsättningsgrad motsvarade mellan fem och tio procent av BNP är därför inte orimlig. Att statsskulder mellan 40 och 100 procent av BNP är det normala är däremot ingenting annat än en konsekvens av vårdslöshet, kortsiktighet och populism. Vad mer är, att så har blivit fallet beror på att offentliga "lån" i praktiken ytterst sällan betalas tillbaka annat än med nya lån.
Med de statsskulder och upplåningsbehov som då uppstår riskerar (vilket vår egen nittiotalskris för övrigt är ett exempel på) varje kraftig räntehöjning, varje recession och varje finansiell kris att få förödande konsekvenser. Dessa konsekvenser får sedan betalas av den stora merparten av invånarna i landet i fråga.
Detta inkluderar inte bara de ofinansierade utgifternas kritiker. Det inkluderar därtill personer som inte ens var födda när skulden byggdes upp.
DN1,
DN2,
SvD1,
Exp1,
Exp2
