Bankerna tjänar just nu mer än någonsin tidigare på bolån, vilket har fått Finansinspektionen att reagera. Utspelet är på sitt sätt närmast komiskt, eftersom det är staten som har bäddat för detta. Bankerna utnyttjar bara de möjligheter som står dem till buds i ett korporativistiskt och svågerkapitalistiskt system.
Den svenska bostadspolitiken präglas av att marknadskrafterna helt är satta ur spel. För det första har staten genom att reglera "bostadsmarknaden" sönder och samman strypt tillgången på bostäder. För det andra leder den förda politiken just nu till en kraftig befolkningsökning, vilket i sin tur skapar en kraftigt ökad efterfrågan. Att det råder bostadsbrist i Sverige är inte konstigare än att det rådde brist på livsmedel i Sovjetunionen eller att det råder brist på toalettpapper i Venezuela.
Denna brist på bostäder leder (liksom alltid är fallet då marknaden på detta sätt sätts ur spel genom statliga ingripanden) till att priserna skjuter i höjden. I det svenska fallet kombineras detta emellertid med negativ reporänta, någonting som eldar på den totalt ohållbara utvecklingen ytterligare. Som grädde på moset har staten valt att ge alla hushåll med ett bolån en skattereduktion motsvarande 30 procent av räntekostnaden. Denna skattereduktion är intressant av flera skäl.
För det första utgör denna skattereduktion en pervers spegelbild av den skatt på 30 procent som svenska sparare tvingas betala på (bland annat) ränteinkomster. Budskapet är glasklart. Den som försöker arbeta ihop ett kapital på egen hand bestraffas. Den som däremot väljer att med statens hjälp hyra sin bostad av banken belönas. Självständighet och flit motarbetas, att göra sig beroende av statens "välvilja" uppmuntras.
För det andra tillfaller denna skattereduktion i praktiken inte låntagarna utan bankerna. Eftersom bostadsbristen är akut leder skattereduktionen bara till att bostadsspekulanterna tvingas bli aggressivare i sin budgivning, vilket i sin tur leder till högre slutpriser. Till syvende och sist blir månadskostnaden för köparen densamma, fast med skillnaden att bankerna nu göds med stora mängder skattepengar och att det därtill blir svårare att amortera av sina lån.
Återigen kan man med andra ord konstatera att systemet är riggat. Det tillåter förvisso en hög levnadsstandard, men bara för den som är villig att underkasta sig den stora staten och de svågerkapitalistiska oligopolföretag som staten valt att ta under sina vingar. Klassresor tillåts, men bara upp till medelklassnivå. Därefter motarbetas aktivt den som försöker klättra vidare. Därefter räcker ofta ingen driftighet, innovation eller arbetsmoral i världen. I stället gör den svenska staten allt för att beröva medborgarna på deras självständighet, och i stället fjättra dem vid det korporativistiska systemet.
Vad bostadsmarknaden beträffar är det ett återkommande argument att de skenande priserna inte är något större problem (och att det därtill kanske inte ens finns någon bostadsbubbla), eftersom prisuppgången inte främst drivs av spekulation utan av att människor vill ha någonstans att bo. Dessa invändningar är inte helt irrelevanta, boende är trots allt inte vilken vara som helst. När det kommer till konsekvenserna av ränteläget är emellertid matematiken obarmhärtig.
Riksbankens linje har länge varit att ränteläget "snart" kommer att återgå till det normala, prognoser som hittills har slagit spektakulärt fel. Vad såväl de skenande bostadspriserna som andra rön emellertid visar är att Riksbanken förr eller senare måste höja räntan. Samtidigt har de skenande bostadspriserna i praktiken gjort det omöjligt att höja samma ränta, eftersom de överbelånade hushållen helt enkelt inte skulle råd med detta. De svåra följder som ett slopat ränteavdrag påstås skulle leda till, är försumbara i jämförelse med de effekter en återgång till normala räntenivåer skulle få.
Därmed har arkitekterna bakom räntepolitiken, genom att inte agera i tid, försatt sig själva (eller snarare Sverige) i en rävsax. Vad mer är, politikernas fortsatta velande och brist på krisinsikt avslöjar en total brist på handlingskraft. Hur det hela än slutar är sannolikheten för att det kommer sluta väl minimal. Den som vill se om sitt eget hus bör antingen amortera aggressivt så länge räntan är låg, eller (om ett sådant amorteringsutrymme inte finns) överväga att sälja på den här sidan kraschen och flytta till en hyresrätt under tiden.
DN1,
DN2,
SvD1,
SvD2,
SvD3
