"Man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss. Vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld."
Detta uttalande säger väldigt mycket om hur vänsterpolitiker som Wallström egentligen ser på Mellanöstern och världen. I den region Margot Wallström talar om återfinns länder som Syrien, Irak, Libyen och Jemen, i vilka situationen är långt mycket värre än vad den är i de palestinska områdena. Margot Wallström är emellertid snabb med att påpeka att "inte minst palestinierna" är drabbade.
För 1968-generationen har Palestina blivit symbolfrågan framför alla andra. Det har förvisso inte saknats skäl att kritisera Israel, men vänsterns fullständiga besatthet av den palestinska frågan har omöjliggjort all nyanserad debatt. Terrorister har utmålats som hjältar, antisemitismen har såväl tonats ned som blivit rumsren och bestialiska konflikter som skördat långt många fler liv än den palestinska har hamnat i totalt medieskugga.
Efter att ett antal barbarer (flera av dem uppvuxna i Europa, men av vad som framgått så här långt helt utan palestinsk koppling) valde att massakrera över hundra helgfirande parisbor, kunde därför inte Margot Wallström hejda sig. Hon hade kunnat tala om vikten av att stå enade mot terrorn, hon hade kunnat tala om att vi nu måste sluta normalisera terroristernas tankegods, hon hade kunnat tala om den sjuka världsbild Daesh står för och hon hade kunnat tala om det perversa i att människor i Sverige väljer att ansluta sig till denna.
Margot Wallström gjorde emellertid inget av detta. Vad hon i stället gjorde var att börja tala om Palestina, och därtill antyda att det delvis är i denna konflikt som förklaringen till Daeshs bestialiska illdåd återfinns. Att hon därefter utmålade det som något fullständigt naturligt för palestinier att bli terrorister, vittnar därtill om att hon, liksom åtskilliga andra vänsterdebattörer, hyser långtgående förståelse för terroristernas sätt att försöka legitimera sina brott.
Margot Wallströms uttalande vittnar emellertid inte bara om förståelse för illdåd som fredagens. Det vittnar om en ytterst grund omvärldsanalys, ovärdig någon som kallar sig utrikesminister. Det vittnar om en oförmåga att skaka av sig en ytlig och ytterst naiv ungdomlig revolutionsromantik. Det vittnar därtill om en kolonial människosyn, enligt vilken man inte kan ställa samma krav på grundläggande anständighet på personer med bakgrund i Mellanöstern som på andra.
Det är denna grunda omvärldsanalys som får Margot Wallström att omfamna ett parti som sprider sjuka konspirationsteorier om Israel och judar. Det är denna naivitet och koloniala människosyn som får Wallström att kraftigt utöka biståndet till en regim som hyllar, hedrar och avlönar terrorister. Det är denna revolutionsromantik som får Wallström att, som sin praktiskt taget första åtgärd, erkänna Palestina som stat.
Den utrikespolitik som regeringen och Margot Wallström bedriver vittnar inte bara om politisk omognad. Den är därtill kontraproduktiv, skadar Sveriges intressen och skämmer ut Sverige i omvärlden. Israels regering gör helt rätt när den ytterst kraftfullt markerar mot utrikesministerns idiotiska uttalande.
Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9
