Det finns egentligen inte så mycket att säga om suggorna till terrorister som sådana. De har odlat sina konspirationsteorier, sin fundamentalism, sitt hat och sin offerroll så länge att de inte längre förmår att tänka koherenta tankar. De är inte sällan våldsverkare och tjuvar som, sedan de funnit gud, plötsligt börjar stjäla och utöva våld i ännu större skala, fast nu med skillnaden att de på fullt allvar tror sig vara moraliskt överlägsna sina offer. De är djur som själva har avsagt sig all sin mänsklighet.
Betydligt mer intressant är att studera den mylla i vilken denna ytterst motbjudande extremism har kunnat växa sig stark. Det sägs ofta att islamismen är en promillerörelse, en Mellanösterns motsvarighet till nynazismen i Europa. Detta är ett påstående helt frikopplat från verkligheten. Den besvärande sanningen är att radikal islamism är en rörelse med djupt oroväckande starkt stöd i de flesta muslimska länder.
Detta betyder inte att gemene man i dessa länder stödjer de bestialiska illdåd som igår inträffade i Paris. Det betyder emellertid att kulturen i dessa länder är en väldigt bördig jordmån för terrorism. Det betyder därtill att en stor invandring från dessa länder till Europa kommer att leda till svåra kulturkrockar, alldeles oavsett hur mycket man önskar att så inte vore fallet.
Dessvärre vill man i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet inte kännas vid detta. Tvärtom, de postmoderna strömningar som förpestat debattklimatet på vår kontinent och i vårt land, har gjort allt för att förneka detta. Illdåd efter illdåd har förklarats bero på strukturer, rasifiering, falskt medvetande och annat postmodernt humbug. Extremister och terrorister har förklarats vara offer för kolonialism och rasism, utan ansvar för sina egna handlingar. Ibland har de rentav förklarats vara antirasister och frihetshjältar.
Rent praktiskt har detta resulterat i att terrorforskare utmålats som islamofober och rasister. Rent praktiskt har detta resulterat i att nazistisk/fascistisk/rasistisk terror förklarats vara ett minst lika stort hot som islamistisk sådan. Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska staten låter skattebetalarnas pengar regna över en regim som betalar ut löner till terrorister och döper gator efter mördare.
Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska politiker aktivt legitimerat islamistiska församlingar. Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska partier försökt fiska röster genom att rekrytera islamister till höga uppdrag. Rent praktiskt har detta resulterat i att islamistiska föreningar belönats med skattemedel och pengar från Allmänna arvsfonden. Rent praktiskt har detta resulterat i att Daesh kunnat rekrytera nya terrorister på de svenska skattebetalarnas bekostnad.
Efter valet 2014 blev Mehmet Kaplan minister i den svenska regeringen. Några få månader tidigare hade Kaplan liknat jihadister i Syrien med frivilliga i finska vinterkriget. Kaplans nära kopplingar till Muslimska brödraskapet är väldokumenterade och han har bjudit in en ökänd islamist och antisemit till riksdagen.
Mehmet Kaplan har i turkisk press förklarat att det är islamofobin som får unga att åka till Syrien för att bli terrorister och jihadister. Han tycks ha nära kopplingar till det minst sagt suspekta turkiska regeringspartiet AKP, han vägrade att närvara när riksdagen röstade om att erkänna Turkiets folkmord på armenier, och så vidare.
Svenska politiker och myndigheter har, i sina neurotiska försök att vara toleranta, arbetat aktivt för att såväl normalisera islamismen som att ursäkta och befria den från ansvar för den terror dess mest extrema företrädare gör sig skyldiga till. Islamisters övertramp och illdåd har gång på gång ursäktats. När unga med invandrarbakgrund förklarat att det är rasism som ligger bakom deras personliga misslyckanden och efterföljande radikalisering, har svenska politiker gång på gång varit snabba med att bekräfta deras offerroll.
När moské efter moské gjort sig skyldig till grova övertramp, har ett ängsligt samhälle gång på gång valt att särbehandla islamismens företrädare. När muslimer har krävt vad som i praktiken är såväl blasfemi- som särlagstiftning, har höga företrädare för rättsväsendet varit snabba med att ta deras parti.
Allt detta har bidragit till att islamismen har kunnat flytta fram sina positioner i samhället. I förlängningen har detta också stärkt de krafter vill utföra fler svinaktiga illdåd som gårdagens. Detta är priset samhället nu måste betala för den akademiska vänsterns förkärlek för postmodernismens irrläror.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5
