Idag förklarade Morgan Johansson (mannen som på pappret är justitieminister och inte migrationsminister, eftersom Stefan Löfven inte såg något behov av en sådan) att Sverige inte längre kan garantera asylsökande tak över huvudet.
Budskapet var emellertid dubbelt. Samtidigt som Johansson rekommenderar asylsökande att stanna kvar i Tyskland, förklarar han att regeringen inte kommer ta något initiativ för att införa gränskontroller. Den handlingsförlamade regeringen fortsätter insistera på att detta är en fråga för polisen.
Vad Morgan Johansson ägnade sig åt idag var signalpolitik. Inte en ärlig och rakryggad sådan, utan en feg, ryggradslös och passiv-aggressiv variant. Efter åratal av floskler, skönmålningar, direkta lögner och försäkran efter försäkran om att politikerna såväl vet vad de gör som har läget under kontroll, har de fjortisaktivistiska, megalomaniska och narcissistiska visionerna om Sverige som en "humanitär stormakt" till slut frontalkolliderat med verkligheten.
Det är emellertid orättvist att skylla detta endast på Morgan Johansson och regeringen Löfven. Det var regeringen Reinfeldt som släppte ut anden ur flaskan, när de gjorde upp med Miljöpartiet om en både extrem och häpnadsväckande kravlös migrationspolitik.
Under Reinfeldts tid som statsminister hann konsekvenserna av detta förvisso aldrig bli så extrema som idag. De var emellertid högst extrema redan då. När dessa konsekvenserna blev uppenbara för Reinfeldt bemötte han dem inte med ledarskap eller en omläggning av politiken, utan genom infantila tal om öppna hjärtan och, efter sin avgång, debila utläggningar om "oändliga fält och skogar".
Det är emellertid inte bara politiker som är skyldiga till att det blivit som det blivit. Tunga debattörer, närmast besatta av en vilja att markera avstånd gentemot Sverigedemokraterna, har valt att försöka ta ära och heder av alla som vägrat stämma in i hallelujakören. Inte sällan har de skönmålat och bagatelliserat utvecklingen med patetiska resonemang, djupt ovärdiga deras intellekt, i stil med att falafel är gott och att en extrem asylpolitik därför är någonting helt oproblematiskt.
Sedan valet har samhällsdebatten nyktrat till högst avsevärt, men detsamma kan inte sägas om politiken. Tvärtom, i takt med att regeringen visat sig fullständigt oförmögen att hantera situationen har upplevelsen av att Sverige befinner sig i fritt fall brett ut sig i rekordfart. Vad mer är, detta har, tvärtemot all vedertagen logik, inte resulterat i ett kraftigt ökat stöd för allianspartierna.
I stället framstår allianspartierna som företrädare för exakt samma sorts postmoderna och verklighetsfrånvända önsketänkande-utopism som regeringen representerar. Därtill tycks allianspartierna se den politiska utvecklingen som någonting bra.
Om regeringen Löfvens tid vid makten blir en katastrof för Sverige, tycks de resonera, ökar sannolikheten för att de vinner nästa val. Att opinionsmätning efter opinionsmätning visar på uselt väljarstöd tycks inte avskräcka dem från att fortsätta på den inslagna vägen.
Många samhällsdebattörer gör idag ett bra jobb, men överlag lyser de tunga kraven på förändring med sin frånvaro. Trycket på Löfven att göra sig av med det verklighetsfrånvända Miljöpartiet borde vara massivt, och detsamma gäller för trycket på Moderaterna och Socialdemokraterna att bilda en samlingsregering.
Så är emellertid inte fallet. I breda lager saknas krisinsikt, medierna skönmålar konsekvent läget och de fördjupande reportagen om konsekvenserna av vad som pågår lyser med sin frånvaro. Politikerna ges arbetsro när de missköter Sverige, trots att den inkompetens de visar prov på har antagit direkt absurda proportioner.
Det finns många debattörer, journalister, företagare och andra prominenta företrädare för civilsamhället som inser detta, men som väljer att ligga lågt. Det håller inte längre. Alla med en medial plattform har nu en skyldighet att sätta press på både regeringen och oppositionen, en plikt att ta bladet från munnen och använda sin ställning för att få till en förändring. Vi har helt enkelt inte råd att fortsätta som vi har gjort. Vad som ligger i vågskålen är Sveriges framtid.
Läs även:
Motpol,
Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Exp1,
Exp2,
Exp3,
Exp4
